Klas i Frankrike/Klas en France

För att jag lånade ut mitt garage till Daniel när han var ”mittemellan lägenheter” ville han bjuda mig (och Victor som lånade ut en soffplats) på middag.

För att få revansch vad gäller den franska maten ville fransmannen att vi skulle äta middag på en riktig fransk restaurang. I Antibes finns Le Brulot och Le Brulot Pasta. Två restauranger med samma ägare.

Jag har tidigare varit på Le Brulot Pasta några gånger och ätit mycket gott, men servicen är så dålig att man glömmer hur maten smakar. Det tar minst tre timmar att äta en middag på Le Brulot Pasta.

Le Brulot (opastaversionen) har å andra sidan alltid varit stängd när jag har gått förbi vid middagstid. Så det här är inga lätta restauranger att uppskatta.

Men denna kväll var det öppet och vi hade bokat bord så allt var upplagt för en fin smakupplevelse. Och så blev det.

Det började med denna fantastiska vedugnsbakade kantarelltallkrik med mängder av persilja och vitlök. Svamp i överflöd och två tallrikar räckte gott som förrätt till sex personer.

Huvudrätten bestod av något konstigare kreationer: små friterade sardiner med citron och en kall sås samt dagens rätt i form av panerad kyckling och tagliatelle bolognese. Pastan var god, men kycklingen lite väl panerad.

Jag kan rekommendera Le Brulot som är en mycket charmig restaurang med karaktärsrika servitörer och servitriser. Men boka bord innan.

Läs mer på: www.brulot.com

Med mindre än en vecka kvar till hemfärd var det dags att städa ur kylen och återvinna en massa halvtomma senaps- och marmeladburkar i glasåtervinningen.

På väg tillbaka hem fick jag syn på den här maffiga solnedgången.

Den franska himlen försökte charma mig att stanna kvar, men jag gick inte på det. Utanför min lägenhet. Foto: Klas Petersson

Innan tillbakaresan till de svenska kronornas land är ett av mina projekt att bli av med alla franska mynt. Jag summerade mina mynt den nittonde dagen till 19,42€ och jag fick några fina tips från er bloggläsare vad jag skulle göra med dem.

Jag gick faktiskt till Carrefour med alla mynt och tänkte spendera dem, men jag handlade för för mycket och hamnade i en endast kort-kassa. Det franska sättet hade ju naturligtvis varit att försöka ändå, men jag klarade det inte. Den psykiska påfrestningen från mitt svenska omdöme blev för stor.

Jag bangade.

Istället gick jag till järnvägsstationen och köpte en biljett till Nice i en av automaterna. Där kunde jag bli av med 5-centare och allt större så jag började mata på.

Plötsligt gick det inte att lägga i fler och på skärmen stod det:

”Du har lagt i maximalt antal mynt: 36, nu får du tillbaka allt.”

Ur maskinen kom vartenda ett av de 36 mynten jag stoppat i.

Slutligen försökte jag på en bar i Antibes men barvärdinnan blev förbannad och skrek:

”Är de där till mig!? De där kan du behålla själv! Jag har en hel låda med dem där under disken! Jag bjuder på ölen!”

Ingen vill ha bruna mynt.

Eurocentar till förbannelse. Foto: Klas Petersson.

Amadeus är ett stort företag som har utvecklat många rutiner och processer för de saker som skall utföras. Tex finns det en rutin för hur man slutar på Amadeus.

Först får man rent fysiskt gå till HR (personalavdelningen) och säga att man vill sluta. Det gjorde jag redan i somras eftersom jag hade några månaders uppsägningstid. Några dagar innan slutet börjar det dyka upp mail om ”the checkout procedure” och då kan man följa sin egen avveckling på intranätet. Ett flertal steg skall utföras innan man får lov att lämna företaget. Allt är mycket välordnat och ofranskt.

Allteftersom de sista dagarna går förvandlas fler av de röda kryssen i listan över saker som måste slutföras, till gröna bockar. Tex blev ledningskommitténs kryss ganska snart till en bock. Undrar vad som hände där? Sedan kom det ett mail om att jag var skyldig DVD-uthyrningen på jobbet 3 euro sedan ett år tillbaka. Kontorsautomatiseringen (en fantastisk avdelning på jobbet som sköter allt som har med kontoren, datorerna och telefonerna att göra. Berätta gärna din bästa kontorsautomatiseringshistoria i kommentarerna.) skulle besökas och jag fick ett OK men jag vet egentligen inte vad som hände.

Slutligen skulle min RSA-token (den fräcka lilla säkerhetsdosan som hela tiden visar nästan slumpmässiga nummer) lämnas åter och sedan var det klart. Jag frågade mannen i det sista kontoret jag besökte om det bara var att gå nu och han sa ”yes”. Så jag gick.

På måndag morgon ringde chefen och sa ”Klas, du måste komma hit och checka ut”. Så mycket för den välplanerade processen. De hade inte tagit med det sista stegen som var själva utcheckningen.

Så jag begav mig ut i den franska kollektivtrafiken:

”Obs! Nya tidtabeller gäller från 2 september.” Taget i slutet av oktober. Vem satte upp den här lilla varningen och när? Hade det inte varit bättre att sätta upp nya tidtabeller när man ändå var där och klistrade?

På jobbet var det ett himla ståhej i receptionen när jag försökte förklara att jag slutat fredagen innan men ändå ville gå till jobbet. När de insett att jag behövde ett tillfälligt passerkort/badge för att besöka HR igen och få mina sista papper frågade damen:

- ”Which company are you from, sir?”.

- ”Well, I was from Amadeus last Friday”.

- ”It doesn’t work with Amadeus in the computer, do you already have a badge?”

Och sedan tog vi allt från början igen.

Nästan alla mina saker har försvunnit från min lägenhet. De är sålda, bortskänkta eller tillbakaflyttade till Sverige.

Den enda yta som inte är ett golv är mitt kylskåp och det fick således bli blogghörna. Härifrån når jag nu ut i världen.

Datorbord med inbygd dryckeskylare. Foto: Klas Petersson.