Sandra i Frankrike

På bloggen får jag ibland frågan om hur jag har det i Frankrike så jag passar härmed på att meddela att jag har flyttat tillbaka till Sverige sedan många, många år. Men jag har det bra ändå.

Sitter hemma och jullovssurfar och hittade en blogg från en tjej som i början på hösten flyttade ner till Rivieran precis som jag gjorde för sex år sedan. Det verkar dock som det är hennes kille som fått jobb på Amadeus och att hon själv försöker hitta något eget att syssla med.

Det är mycket skoj för mig att läsa om deras fram- och motgångar och om du följt den här bloggen lär du också känna igen en hel del upptäckter som Sandra gör.

Läs Sandra i Frankrike på sandraifrankrike.blogspot.se

GP tipsar om Riviera-konst

Franska rivieran är fullt av museer och jag har redan skrivit om några av dem när jag var på plats. Mina favoriter är: Picassomuseet i Antibes, Havsmuseet och akvariet i Monaco och Moderna museet i Nice.

För några dagar sedan skrev även Göteborgs-Posten om konst längs rivieran:
GP: Njut av konst längs Rivierans kust »

Häftigaste museet är nog Fondation Maeght som ligger uppe i bergen. Mycket modern konst och mycket utomhus.

Fondation Maeght

Fondation Maeght. Foto: Sébastien Bertrand

Nerifrån. Foto: Klas i Frankrike

Picasso-museet i Antibes. Underifrån. Foto: Klas i Frankrike

Frågor från Lovisa

Fick följande brev från Lovisa idag:


Hej Klas!

Jag har sökt ett jobb i Frankrike på ett Hotell i Mougin.

Vart bor du i Frankrike? Har du vart i Cannes?

Jag undrar hur det är med engelskan där nere? Om det har bättrat sig och
om man klarar sig med bara engelska, då jag inte har läst franska?

Vart kommer turisterna främst ifrån som besöker Cannes osv?

Tack på förhand 🙂

MVH

Och här är svaret Lovisa:

Jag har bott i Antibes. Nu bor jag i Göteborg.
Ja.
Dåligt. Nej.
Hela världen.

Om någon som är kvar i Frankrike vill fylla på så är det bara att kommentera. Har någon fransman ännu lärt sig engelska tillräckligt väl för att våga använda det? Har Cannes någon favoritturist? Finns de sköna blåa stolarna kvar på la croisette?

Och har någon lärt sig parkera?

Lexikonet ökar i popularitet

Mitt franska hobbyprojekt att bygga ett eget lexikon rullar på. Jag behöver ju någonstans att skriva in alla ord som jag lärde mig och eftersom jag är en nörd räckte det inte med ett kollegieblock.

Jag ville ha en webbsida så alla andra också kunde ta del av lexikonet.

Efter ett tag växte ett franskt lexikon upp här på bloggen, men ganska snabbt blev det för stort så det fick flytta ut.

Sedan ett tag tillbaka finns mitt franska lexikon på www.fransktlexikon.se och besöksantalet bara fortsätter att växa. Senast jag kollade var det ca 18 000 besök/månad!

Skriv gärna en kommentar om du vill ha en speciell funktion i lexikonet.

Klas i Göteborg

Hej alla vänner!

Nu är mitt äventyr i Frankrike slut för den här gången. Det har varit väldigt, väldigt, intressant och lärorikt att leva i Frankrike i drygt två år!

Jag återkommer nog med djupare reflektioner om ett tag, när jag varit hemma tillräckligt länge för att förstå vad jag saknar.

Till dess är ni välkomna till min andra blogg:
www.klasigoteborg.se

Njut och ha det bra var ni än är och ett stort tack till er alla som uppmuntrat mig och följt mig via bloggen!

Barken Viking hemma i vackra Göteborg. Foto: Klas

Dag 1: Sista middagen i Frankrike blev indisk

Min näst sista dag i Frankrike ägnades åt att åka tlll agencyn och lämna in nycklarna till lägenheten. Jag trodde jag skulle få tillbaka depositionen, men så tänkte tydligen inte agencyn. Jag får nog sätta upp de pengarna på kontot för det franska äventyret.

På kvällen gick vi och åt på en indisk restaurang. Jag, mina nya tvättmaskinsägare och Victor åt god mat, men skumma efterrätter.

Den här vann priset Sämst utseende och smak, friterat bröd i sockerlag med pistage:

Day 1: Indian turds

Indisk dessert. Skumt utseende och lika skum smak. Foto: Klas Petersson.

Själv åt jag nån form av saffransgröt med mandel. Lös, söt och knapgrig. Foto: Klas Petersson.

Dag 2: Min tvättmaskins nya hem

Day 2: The new home for my washing machineMin franska tvättmaskin som har tuggat och gått nästan utan att gnälla i två år har fått nya ägare och ett nytt hem.

Det nya hemmet är faktiskt ovanför Drinkers Club där jag tog min avskedsöl.

Det var förbannat tungt och krångligt att bära upp tvättmaskinen för den smala stenspiralstrappan, men det gick tillslut. Efter inkoppling visade det sig till och med att den fortfarande fungerade.

Tvättmaskinen bor numera där det ser ut som en stor vattenläcka ägt rum genom fönstret. Foto: Klas Petersson

Dag 5: Le Brulot utan pasta

För att jag lånade ut mitt garage till Daniel när han var ”mittemellan lägenheter” ville han bjuda mig (och Victor som lånade ut en soffplats) på middag.

För att få revansch vad gäller den franska maten ville fransmannen att vi skulle äta middag på en riktig fransk restaurang. I Antibes finns Le Brulot och Le Brulot Pasta. Två restauranger med samma ägare.

Jag har tidigare varit på Le Brulot Pasta några gånger och ätit mycket gott, men servicen är så dålig att man glömmer hur maten smakar. Det tar minst tre timmar att äta en middag på Le Brulot Pasta.

Le Brulot (opastaversionen) har å andra sidan alltid varit stängd när jag har gått förbi vid middagstid. Så det här är inga lätta restauranger att uppskatta.

Men denna kväll var det öppet och vi hade bokat bord så allt var upplagt för en fin smakupplevelse. Och så blev det.

Det började med en fantastisk vedugnsbakad kantarelltallkrik med mängder av persilja och vitlök. Svamp i överflöd och två tallrikar räckte gott som förrätt till sex personer.

Huvudrätten bestod av något konstigare kreationer: små friterade sardiner med citron och en kall sås samt dagens rätt i form av panerad kyckling och tagliatelle bolognese. Pastan var god, men kycklingen lite väl panerad.

Jag kan rekommendera Le Brulot som är en mycket charmig restaurang med karaktärsrika servitörer och servitriser. Men boka bord innan.

Läs mer på: www.brulot.com

Dag 6: Glasåtervinningsdagen

Med mindre än en vecka kvar till hemfärd var det dags att städa ur kylen och återvinna en massa halvtomma senaps- och marmeladburkar i glasåtervinningen.

På väg tillbaka hem fick jag syn på den här maffiga solnedgången.

Den franska himlen försökte charma mig att stanna kvar, men jag gick inte på det. Utanför min lägenhet. Foto: Klas Petersson

Dag 7: Mynteliminering

Innan tillbakaresan till de svenska kronornas land är ett av mina projekt att bli av med alla franska mynt. Jag summerade mina mynt den nittonde dagen till 19,42€ och jag fick några fina tips från er bloggläsare vad jag skulle göra med dem.

Jag gick faktiskt till Carrefour med alla mynt och tänkte spendera dem, men jag handlade för för mycket och hamnade i en endast kort-kassa. Det franska sättet hade ju naturligtvis varit att försöka ändå, men jag klarade det inte. Den psykiska påfrestningen från mitt svenska omdöme blev för stor.

Jag bangade.

Istället gick jag till järnvägsstationen och köpte en biljett till Nice i en av automaterna. Där kunde jag bli av med 5-centare och allt större så jag började mata på.

Plötsligt gick det inte att lägga i fler och på skärmen stod det:

”Du har lagt i maximalt antal mynt: 36, nu får du tillbaka allt.”

Ur maskinen kom vartenda ett av de 36 mynten jag stoppat i.

Slutligen försökte jag på en bar i Antibes men barvärdinnan blev förbannad och skrek:

”Är de där till mig!? De där kan du behålla själv! Jag har en hel låda med dem där under disken! Jag bjuder på ölen!”

Ingen vill ha bruna mynt.

Eurocentar till förbannelse. Foto: Klas Petersson.

Dag 8: Fransmännen versus ordning och reda

Amadeus är ett stort företag som har utvecklat många rutiner och processer för de saker som skall utföras. Tex finns det en rutin för hur man slutar på Amadeus.

Först får man rent fysiskt gå till HR (personalavdelningen) och säga att man vill sluta. Det gjorde jag redan i somras eftersom jag hade några månaders uppsägningstid. Några dagar innan slutet börjar det dyka upp mail om ”the checkout procedure” och då kan man följa sin egen avveckling på intranätet. Ett flertal steg skall utföras innan man får lov att lämna företaget. Allt är mycket välordnat och ofranskt.

Allteftersom de sista dagarna går förvandlas fler av de röda kryssen i listan över saker som måste slutföras, till gröna bockar. Tex blev ledningskommitténs kryss ganska snart till en bock. Undrar vad som hände där? Sedan kom det ett mail om att jag var skyldig DVD-uthyrningen på jobbet 3 euro sedan ett år tillbaka. Kontorsautomatiseringen (en fantastisk avdelning på jobbet som sköter allt som har med kontoren, datorerna och telefonerna att göra. Berätta gärna din bästa kontorsautomatiseringshistoria i kommentarerna.) skulle besökas och jag fick ett OK men jag vet egentligen inte vad som hände.

Slutligen skulle min RSA-token (den fräcka lilla säkerhetsdosan som hela tiden visar nästan slumpmässiga nummer) lämnas åter och sedan var det klart. Jag frågade mannen i det sista kontoret jag besökte om det bara var att gå nu och han sa ”yes”. Så jag gick.

På måndag morgon ringde chefen och sa ”Klas, du måste komma hit och checka ut”. Så mycket för den välplanerade processen. De hade inte tagit med det sista stegen som var själva utcheckningen.

Så jag begav mig ut i den franska kollektivtrafiken:

Day 8: French bus times (in October)

”Obs! Nya tidtabeller gäller från 2 september.” Taget i slutet av oktober. Vem satte upp den här lilla varningen och när? Hade det inte varit bättre att sätta upp nya tidtabeller när man ändå var där och klistrade?

På jobbet var det ett himla ståhej i receptionen när jag försökte förklara att jag slutat fredagen innan men ändå ville gå till jobbet. När de insett att jag behövde ett tillfälligt passerkort/badge för att besöka HR igen och få mina sista papper frågade damen:

– ”Which company are you from, sir?”.

– ”Well, I was from Amadeus last Friday”.

– ”It doesn’t work with Amadeus in the computer, do you already have a badge?”

Och sedan tog vi allt från början igen.

Dag 9: Mitt nya bloggkylskåp

Nästan alla mina saker har försvunnit från min lägenhet. De är sålda, bortskänkta eller tillbakaflyttade till Sverige.

Den enda yta som inte är ett golv är mitt kylskåp och det fick således bli blogghörna. Härifrån når jag nu ut i världen.

Day 9: The blog fridge

Datorbord med inbygd dryckeskylare. Foto: Klas Petersson.

Dag 10: Flyttbilen kommer

Efter gårdagens planeringssvårigheter kom flyttbilen punktligt på morgonen den tionde dagen.

Moving truck

Flyttbilen packas. Foto: Klas Petersson

Day 10: Moving

De sista kartongerna åker ner med hissen. Foto: Klas Petersson

Efter väl utfört arbete kom de kvarlämnade stolarna på balkongen väl till pass när vi tog kaffe i den gassande förmiddagssolen.

Dag 11: Flyttbilen kommer… inte

På den elfte dagen skulle flyttbilen komma. Flyttgubben ringde mig och sa ”Nu är jag i Grekland så jag kommer imorgon”. Redan då borde jag kanske ha blivit misstänksam eftersom det ändå är en bit, och sju länder, mellan Grekland och Frankrike.

Men på förmiddagen dagen efter hade han redan kommit till Venedig och trodde han skulle komma fram till Frankrike på kvällen.

På kvällen ringde han och sa att han hade kört fel i Italien och hamnat uppe i bergen men att han nog skulle hinna komma fram till 21.30.

Strax efter halv tio ringde han igen och var fortfarande i Italien så vi bestämde att ta flytten dagen efter istället.

Day 11: No moving truck

Nice: Ingen flyttbil, men en Häagen Dazs parkerad vid vägkanten. Foto: Klas Petersson.

Dag 12: Packa inför flytten

Det har blivit dags att packa ihop mina persedlar i fina paket och skicka hem dem till Sverige.

Här är tex paket nummer 21:

Day 12: Packing

Alla saker får inte plats i flyttlådor, då får de bli sina egna paket. Gissa vad som finns i det här. Till höger i bild bjuder jag på lite naket.

Moving boxes

Två fällstolar på balkongen är några av de få saker som inte får följa med till Sverige. De gör större nytta här under mina sista dagar för mitt projekt att bli solbränd innan jag kommer hem.

Sterling i konkurs

Då har ännu ett lågprisbolag gått i konkurs. Sterling lämnar in sin konkursansökan idag och de med bokade biljetter får ingenting tillbaka.

Befinner man sig redan på sitt resmål får man själv ordna hemresan. Alla flygningar med Sterling är inställda.

”Passagerer som lige nu befinder sig i udlandet, boende på hotel eller som har lejet bil gennem Sterlings samarbejdspartnere, har stadig mulighed for at blive på hotellet eller have bilen i den periode som de har betalt for, da disse er betalt direkte til Sterlings samarbejdspartnere. Med hensyn til flybilletten retur bliver man desværre nødt til at finde andre alternativer for at komme hjem.”

Hela pressmeddelandet finns att läsa på Sterlings hemsida »

Dag 13: Vinbaren i Antibes, Les Sens

Fransmännen erkänner: Vill du ha ett gott och prisvärt vin köp inte ett franskt.

Franska viner görs efter konstens och lagens alla regler och slipper därför alla tillsatser vid tillverkningen. Vinerna formas efter väder och vind, sol och jord, lagring och ålder. Det är naturligt och en konst.

Utländska viner formas istället efter hur resultatet skall bli. Under processens gång från druva till vin kan vinet påverkas på mängder av sätt, tex genom att byta tunnor eller tillsätta smaker och socker.

Ett utländskt vin är mycket bra, ofta till och med bättre än franska viner. Men inte äkta.

Säger fransmännen.

I Antibes vinbar finns mängder av både franska och utländska viner. Vi testade tre olika från Chile, Argentina och Frankrike. Alla tre mycket goda. Min favorit var det avslutande sauternvinet, vitt, svalt, sött och med en tydlig smak av saffran.

Day 13: The Wine Bar in Antibes

Vinbaren i två våningar, baren på övervåningen och shoppen på undervåningen. Foto: Klas Petersson.

Les Sens
Adress: 10 rue Sade, 06600 Antibes
Telefon: 04 93 74 57 06

Dag 14: Squash eller zucchini?

I Sverige har vi en grönsak som ser ut som en stor gurka med köttigare kött. Egentligen är det en pumpafrukt och vi kallar den squash eller zucchini och vi vet inte skillnaden. Till och med Wikipedia famlar och beskriver dem som samma grönsak.

På engelska och franska är det olika grönsaker:

franska — engelska
courge — squash
courgette — zucchini
Efter lite djupare studier i ämnet (jag har inte så mycket för mig på min semester) har jag kommit fram till att courge antagligen är vad vi på svenska kallar kurbits. Alltså inte målningsstilen från Dalarna utan gurkfrukten kurbits, närmare bestämt flaskkurbits.

Hur som helst är både courge och corgette två ganska smaklösa och fasta grönsaker som kan användas på samma sätt. Tex skurna i bitar eller skivor och frästa tillsammans med andra grönsaker med mer smak.

I senaste grönsakskorgen fick jag en baddare till flaskkurbits:

Day 14: Courge

Jättekurbits.

Helgen 16 och 15: Segling till Porquerolles

En helg i oktober seglade vi till ön Porquerolles utanför Toulon. Vädret var som vanligt utmärkt med fin vind och mycket sol. Vi snittade väll en 6 knop så resan från Cavalaire så seglatsen tog ca fem timmar.

Vi stannade till och tog en simtur i första viken på Porquerolles innan vi gick vidare till öns hamn där vi låg för natten.

Porquerolles hamn. Foto: Klas Petersson

Hela besättningen utom fotografen på väg in mot öns restauranger på lördagskvällen. Foto: fotografen

På väg hem i bilen, utsikt över La Capte. Foto: Klas Petersson

Fler bilder finns på flickr »

Dag 17: Franska bär, insekter och kontor

Det är fredag och för att återigen försöka förädla våra fotografiska färdigheter begav vi oss ut i skog och mark.

Den lilla rundan i skogen bakom kontoret börjar bli välkänd för oss och det finns verkligen inte mycket att föreviga på bild. Nästan alla träd är likadana, det mesta är torrt och brunt och solen kastar sina strålar på samma sätt som förra gången.

Efter några tafatta försök att hitta fantastiska kreationer av löv och kottar kom vi fram till ett träd med knallröda och brandgula bär. Jag har aldrig sett dem förut och jag skulle beskriva bären ungefär som litchi-frukter, men det tror jag inte att det är.

Inte Litchi? Här med en grön gäst. Vet du vad bäret eller trädet heter? Foto: Klas Petersson.

Efter ett tag kom vi ut på öppnare mark och kunde se våra kontor. Visst ligger det fint, mitt förra jobb?

Amadeus kontor i Sophia Antipolis. Foto: Klas Petersson.

Det enda Nicolas tyckte värt att publicera var en bild på Johan.
– Johan, du får vara försiktig så inte benen dina går av.

Dag 19: Summera tillgångarna

Med bara nitton dagar kvar här i EMU-Europa är det dags att börja summera mina tillgångar och fundera på hur dessa bäst skall förvaltas eller spenderas.

Euron är fin på det sättet att man slipper växla så ofta. Jag har varit i Tyskland, Spanien, Italien och Slovenien utan att behöva tänka på att växla pengar innan.

Men euron har löjligt små mynt. 1 cent är värd ca 10 öre och används fortfarande, precis som tvåcentare och femcentare.

De bruna mynten funkar inte ens i kaffeautomater eller tågbiljettsmaskiner. Ingen vill ha dem.

Vad skall jag göra med mina centar? Just nu: 19,42€ i mynt.

Dag 20: Åter söderut

Efter anställningsintervjun och en liten helgvisit i Göteborg bar det åter hem mot Rivieran. Den här gången med Lufthansa.

Lufthansa har en rätt imponerande och väldigt tråkig transitterminal i Frankfurt. Hela terminalen är Lufthansas och den är byggd som en enda lång gång med gater på båda sidor. Ibland hamnar man i A-delen och ska till B-delen, då får man gå under landningsbanan i den färgglada tunneln. Det är bara kul om man inte har bråttom.

Men den här gången flög jag via München.

I München fick man gratis te, men det var också det mest uppseendeväckande som hände.

Dag 22: Möbelutförsäljning

Jag säljer ut mitt hem på jobbets intranet. Mina svenska kvalitets-IKEA-möbler får göra ny nytta i franska hem.

Bokhyllan gick till en snickarglad fransman som kom hit med hela verktygslådan och monterade ner min bokhylla i dess beståndsdelar på knappt 2 minuter vartefter han sa ”Hela mitt hem är byggt av IKEA”.

Dag 23: Absinthebaren i Antibes

Den, under 1900-talets början, förbjudna drycken Absinthe serveras på klassiskt vis med iskallt vatten och socker i en liten charmig bar mitt i Antibes.

Absinthe är en alkoholstark dryck som tillverkas av en mängd örter, däribland fänkål, anis och malört. Alkoholhalten kan vara så hög som 82%, men oftast ligger den på 45% – 75%. Det är en färglös dryck, men av tradition brukar den färgas svagt grön.

På Absinthebaren i Antibes finns ett fyrtiotal olika absinthesorter att välja mellan. Det finns också både absinthevin och absintheöl.

Absinthe dricks med iskallt vatten och socker och när de två vätskorna blandas blir det en utfällning som gör hela drycken mjölkvit.

För preparationen av drycken används dessutom en speciell, platt och stor sked som sockerbiten vilar på medan det kalla vattnet sakta droppar genom sockerbiten och ner i glaset.

Absinthe, socker och vatten. Foto från Wikipedia.

På absinthebaren finns förutom mängder av absinthe också mängder av hattar och en glad pianist. Ett trevligt ställe att ta en eftermatendryck alltså.

Absinthebaren i Antibes hittar ni på Rue Sade nära Cours Masséna:


Klicka för större karta

Lätt motorcykel till salu, ett utmärkt rivierafordon

Nu när jag snart flyttar tillbaka till Sverige är det dags att sälja av allt som är för stort att flytta med. Till exempel en motorcykel.

Jag har haft min motorcykel i två år och den har varit utmärkt här. Det är en Honda CBR 125R helt i svart. I Frankrike får man lov att köra en lätt motorcykel (dvs upp till och med 125 kubikcentimeter) på ett vanligt B-körkort.

Motorcykeln är i fint skick. Framhjulet är nytt sedan några månader. Den har gått 20 635 km och registrerades i november 2004.

Pris: €1400 eller högstbjudande.

Hör av dig på kontaktsidan om du är intresserad. Motorcykeln finns i Antibes.

Lågsäsong i La Grande Motte

Jag var i Barcelona i våras, som ni säkert vet. Efter den resan skrev jag några blogginlägg, men detta verkar ha glömts bort i ett blogghörn och aldrig blivit publicerat. Det handlar om La Grande Motte som nog var den konstigaste staden vi besökte på Barcelonatrippen. Här följer inlägget:

På väg hem från Barcelona stannade vi till i en liten strandstad som heter La Grande Motte. Eftersom det fortfarande bara var april hade turisterna inte börjat anlända. Staden var helt död och de fåtal ställena som var öppna hade två-tre stammisar som gäster.


Klicka för större karta

Eftersom klockan bara var sex på kvällen när vi gav oss ut för att hitta något att äta bestämde vi oss för att leta upp en bar först. I Frankrike dricker man gärna och ofta en ”appero” eller appertif innan maten. Det kan vara lite vad som helst men oftast något lite starkare för att få igång hungern och förbereda sig på de tre härliga franska rätterna som väntar.

Efter en ganska lång promenad upp och ner och kors och tvärs genom de fåtal kvarter staden huserade hittade vi en bar som uppfyllde båda kriterier vi hade: inomhus och med trevlig belysning. När vi kom in kändes det mer som en replokal än som en bar, men stämningen var trevlig. Eller stämning och stämning, det var en kille i tjugoårsåldern som spelade guitar hero och hans kompis som surfade på sin laptop på bardisken. Det var dock inga problem att få varsin öl och medan vi pratade om världen spelade killarna ”live” musik.

När det var dags att bege sig fick vi inte ens betala normala priset €3 för ölen. Kompis-/lågsäsongspriset var tydligen 2€50, som sig bör, för en liten öl här.

Klockan hade väl inte hunnit bli mer än sju efter detta och eftersom den vanliga mattiden i Frankrike snarare är nån gång efter åtta-nio bestämde vi oss för att ta en bar till och lära känna the locals i La Grande Motte ännu bättre.

Vi hamnade på en liten amerikainspirerad bar med lädersoffsbås, biljardbord, en bartender, hans fru och deras två vänner. Alla hängde i baren. En liten terrier och en betydligt större retriever hängde också i baren. Vi bad att få varsin öl och istället för att få svar från bartendern var det hans fru (helt klädd i vitt och guld) som svarade ”självklart” med svag amerikansk brytning på sin franska vartefter hon gav sin make en blick som fick honom att genast hälla upp två öl.

Med varsin öl och två hundar som ville vara närmre mig än vad jag tyckte var anständigt satte vi oss vid ett bord. Det kändes riktigt trevligt att vara i ett turisttomt La Grande Motte och vi undrade hur det ser ut där i juli och hur sådana här små barer kan överleva vintermånaderna.

Middagen därefter var utomordentligt god med en massa franska läckerheter som jag faktiskt har glömt nu.

City Airlines börjar flyga Göteborg-Nice

Flygnyheter låter meddela att City Airlines, med sloganen ”Gothenburg non-stop” annonserar att man börjar flyga Göteborg-Nice med start mars 2009. På City Airlines webbplats finns det just nu en stor annons om rutten.

City Airlines, som har sitt säte i Göteborg, har även följande destinationer:

  • Prag
  • Tallinn
  • Manchester
  • Birmingham
  • Lyon
  • Zürich
  • Luleå
  • Visby
  • Åre

Det verkar alltså som inga direktflyg kommer att gå mellan Nice och Göteborg från november till mars.

Läs mer om rutten Göteborg-Nice i City Airlines pressmeddelande »

Sterling lägger ner Göteborg-Nice?

Kan det vara så att ännu ett flygbolag väljer att lägga ner rutten Göteborg – Nice? Tidigare har både Malmö Aviation och FlyMe gjort samma sak under min tid här på Rivieran.

Sterling är för tillfället det enda flygbolaget som flyger direkt mellan Göteborg och Nice. På deras webbplats kan man se att de just nu flyger denna rutt sex gånger per vecka till och med den 26 oktober. Sedan finns det inga fler flighter inplanerade i tidtabellen.

Med bara två veckor kvar till den 26 oktober verkar det inte heller som detta är något som kommer att uppdateras. Någon som har mer information om det här?

Jean-Marie Gustave Le Clézio är född här

För att förbereda mig på att komma tillbaka till Sverige har jag börjat lyssna på svensk morgonradio igen. Men i morse var den svenska radion på franska!

Nobelpristagaren i litteratur Jean-Marie Gustave Le Clézio offentliggjordes idag. P1-redaktionen hade dammat av sin gamla franska och frågade hur det kändes när han fick samtalet om att han fått nobelpriset. Jean-Marie svarade att det var hans fru som tog samtalet. Typiskt!

Jag har inte läst Jean-Marie Gustave Le Clézio ännu, kanske någon av bloggläsarna har?

Gustave kommer härifrån Nice så det blir väll snack om det här på jobbet idag kan jag tänka.

Mannen på bilden är inte Jean-Marie Gustave Le Clézio utan vår egen Horace Engdahl när han offentliggör pristagaren. Foto: Wikipedia

Dag 24: Picassomuseet i Antibes har återöppnat

The Picasso Museum in AntibesPablo Picasso har förärats ett museum i Antibes. Nu har det återöppnat efter en lång renovering.

Under de två år jag har bott här i Antibes har museet varit stängt för renovering, men nu i somras återöppnade det med full kraft. Pablo och alla hans kompisar finns med.

Museet ligger väldigt fint, längst ut vid havet i befästningarna runt Antibes. Inuti är det vitt och det kostar sex pengar att gå in.

I ett hörn av varje rum sitter det en tant och löser korsord. Om man tar upp sin kamera ropar hon ”mössjö, mössjö”. Men det är inte därför man går till Picassomuseet.

Den finaste tavlan var helt svart och inte målad av Pablo. Detta är faktiskt sant för jag har frågat mina kompisar och de håller med. Stor, svart och med en fantastisk struktur.

Mer om Picasso finns att läsa på Wikipedia »

Mer om museet finns på Antibes hemsida »

 

Dag 26: En fransk busshållplats

Hur man vet att man är på en fransk busshållplats:

  • Trottoaren man står på är ungefär en halvmeter bred
  • Tidtabellsskylten är i höjd med magen
  • Tidtabellen gäller inte längre/är för fel linje/finns inte
  • Den elektroniska tavlan som skall räkna ner till nästa buss piper istället för att räkna
  • Tidtabellen har bara med de större hållplatserna och inte den man befinner sig på
  • Det finns inga fransmän i närheten, eftersom fransmännen vet bättre än att försöka åka buss
  • Bussarna stannar inte

Hur man åker buss i Frankrike:

  • Om det är ljust ute går man till en hållplats och väntar. När det kommer något som är större än en bil viftar man tills det stannar. Annars upprepa.
  • När något stannar går du på och låter oftast bli att betala för det är ”gratisvecka”.
  • Gå av innan du hamnar i trafikstockning / bussen går sönder på motorvägen.

Dag 28: Skiftbyte på Rivieran

Just som Charlie och Sandra åkt tillbaka till Sverige kom Olof, David och Patrik hit. Olof är en vän till mig, David är en vän till Olof och Patrik är en vän till David.

Olof var här för två år sedan och gjorde sig känd som han som åkte till flygplatsen en dag innan flyget skulle lyfta härifrån.

För att återfå förtroendet tog han på sig rollen som reseledare för hela årets sällskap. Det slutade med att deras väskor försvann och att de istället fick varsin necessär och T-shirt av det franska flygbolaget. Men de var glada ändå och slapp bära sina väskor från flygplatsen.

 

Dag 29: Kvällshimlen i Antibes

En tisdag i september var jag ute och gick en kvällspromenad i mitt kvarter och förvånades över alla ledningar som går kors och tvärs genom luften. Kanske är det telefonledningar och isåfall har det här blogginlägget åkt i en av dem. Det är spännande.

Jag önskar att fler visste hur Internet fungerar; hur vackert Internet är uppbyggt. Och hur det kan fungera trots att det är så stort och komplicerat. Tänk att bilden av telefonledningen här nedanför går igenom telefonledningen som den avbildar och kan komma till er i Sverige!

Vackert!

Dag 31: Le Comptoir de la Tourraque i Antibes

Dagen efter Oktoberfesten var hastigheten på mig och mina gäster något reducerad. Om jag minns rätt gick vi upp ganska sent, städade lite, undrade var en halv, rosa, kvadratisk handdukshängare tagit vägen och gick och vilade lite till.

Men sen gick vi ut och åt för framåt kvällen började vi vakna till och (iaf jag) fick lust att äta riktigt god mat.

Jag hade några restauranger på gång, men ingen av dem passade (jag hittade dem inte) så det blev ett helt nytt ställe. Le Comptoir de la Tourraque hette det och jag vet inte vad det betyder.

De hade en ganska begränsad men spännande meny. Tryffel med fläsk och potatis, sallad med pilgrimsmusslor, getostsallad med rödbetor och den klassiska gåslevern, till förrätt. Huvudrätterna var än mer smakfulla, med bland annat en perfekt stekt kalvfilé och en ravioli med hummerfyllning (bilden).

Jag kan varmt rekommendera Le Comptoir de la Tourraque i Antibes. Priserna var över medel, men det var servicen också.

Dag 32: Oktoberfest

När vi en dag satt och åt lunch på terrassen utanför matsalen, som vi alltid gör, kom vi att börja prata om Oktoberfesten. Ni vet när det sitter tusen tyskar i ett tält och dricker öl i gigantiska mängder, äter korv och surkål och sjunger tyrolervisor.

Vi ville åka till Tyskland.

Men efter några tafatta försök förra året var det nog ingen som riktigt ville försöka sig på det projektet igen. Istället tänkte vi som så ofta förr: ”om inte vi kan komma till festen, får festen komma till oss”.

Senare samma eftermiddag var facebook-eventet offentliggjort och en riktigt, riktigt regnig lördagskväll några dagar senare kom det hem en massa glada vänner till mig och festade loss på surkål, korvar, öl och oktoberfestmusik.

Någon snarkade på toaletten, en halv handdukshängare försvann och jag hade surkål kvar i kylen i 11 dagar innan jag var tvungen att slänga den för att den började byta utseende.

Som en vanlig oktoberfest alltså.

Dag 33: Aquasplash i Antibes

Aquasplash är ett vattenland precis norr om Antibes, mot Nice. Det hänger ihop med Marineland, som jag skrivit om förut.

Aquasplash är lagom stort och bättre än jag trodde. Eftersom vi var där i slutet av säsongen (slutet av september) var det väldigt få andra besökare så vi hade praktiskt taget parken för oss själv.

Det fanns sex klassiska rutschkanor, två övertäckta som man åkte på halvuppblåsta gummiringar i, fyra flacka långsamma varav en av dem hade en plaststol mitt i, en vågmaskin och en barnavdelning med en massa smårutschkanor.

Sedan fanns SideWinder:

SideWinder är ett fritt fall i liten gummibåt i skejtboardramp med vatten.

Den näst bästa rutschkanan (efter SideWinder naturligtvis) var den röda till höger. Foto: Sandra.

Dag 34: Rosévin och pizza i Nice

Jag satt som vanligt på kontoret och jobbade medan Sandra och Charlie bestämde sig för att åka till Nice och spana in stan.

Den här bilden som jag kommit över skvallrar ganska tydligt om att det inte var någon budgetsemester för våra svenska vänner. Vilka lyxlirare!

Överblivna kanter och antagligen en tom flaska rosévin. Foto: Sandra