GP tipsar om Riviera-konst

Franska rivieran är fullt av museer och jag har redan skrivit om några av dem när jag var på plats. Mina favoriter är: Picassomuseet i Antibes, Havsmuseet och akvariet i Monaco och Moderna museet i Nice.

För några dagar sedan skrev även Göteborgs-Posten om konst längs rivieran:
GP: Njut av konst längs Rivierans kust »

Häftigaste museet är nog Fondation Maeght som ligger uppe i bergen. Mycket modern konst och mycket utomhus.

Fondation Maeght

Fondation Maeght. Foto: Sébastien Bertrand

Nerifrån. Foto: Klas i Frankrike

Picasso-museet i Antibes. Underifrån. Foto: Klas i Frankrike

Dag 7: Mynteliminering

Innan tillbakaresan till de svenska kronornas land är ett av mina projekt att bli av med alla franska mynt. Jag summerade mina mynt den nittonde dagen till 19,42€ och jag fick några fina tips från er bloggläsare vad jag skulle göra med dem.

Jag gick faktiskt till Carrefour med alla mynt och tänkte spendera dem, men jag handlade för för mycket och hamnade i en endast kort-kassa. Det franska sättet hade ju naturligtvis varit att försöka ändå, men jag klarade det inte. Den psykiska påfrestningen från mitt svenska omdöme blev för stor.

Jag bangade.

Istället gick jag till järnvägsstationen och köpte en biljett till Nice i en av automaterna. Där kunde jag bli av med 5-centare och allt större så jag började mata på.

Plötsligt gick det inte att lägga i fler och på skärmen stod det:

”Du har lagt i maximalt antal mynt: 36, nu får du tillbaka allt.”

Ur maskinen kom vartenda ett av de 36 mynten jag stoppat i.

Slutligen försökte jag på en bar i Antibes men barvärdinnan blev förbannad och skrek:

”Är de där till mig!? De där kan du behålla själv! Jag har en hel låda med dem där under disken! Jag bjuder på ölen!”

Ingen vill ha bruna mynt.

Eurocentar till förbannelse. Foto: Klas Petersson.

Dag 8: Fransmännen versus ordning och reda

Amadeus är ett stort företag som har utvecklat många rutiner och processer för de saker som skall utföras. Tex finns det en rutin för hur man slutar på Amadeus.

Först får man rent fysiskt gå till HR (personalavdelningen) och säga att man vill sluta. Det gjorde jag redan i somras eftersom jag hade några månaders uppsägningstid. Några dagar innan slutet börjar det dyka upp mail om ”the checkout procedure” och då kan man följa sin egen avveckling på intranätet. Ett flertal steg skall utföras innan man får lov att lämna företaget. Allt är mycket välordnat och ofranskt.

Allteftersom de sista dagarna går förvandlas fler av de röda kryssen i listan över saker som måste slutföras, till gröna bockar. Tex blev ledningskommitténs kryss ganska snart till en bock. Undrar vad som hände där? Sedan kom det ett mail om att jag var skyldig DVD-uthyrningen på jobbet 3 euro sedan ett år tillbaka. Kontorsautomatiseringen (en fantastisk avdelning på jobbet som sköter allt som har med kontoren, datorerna och telefonerna att göra. Berätta gärna din bästa kontorsautomatiseringshistoria i kommentarerna.) skulle besökas och jag fick ett OK men jag vet egentligen inte vad som hände.

Slutligen skulle min RSA-token (den fräcka lilla säkerhetsdosan som hela tiden visar nästan slumpmässiga nummer) lämnas åter och sedan var det klart. Jag frågade mannen i det sista kontoret jag besökte om det bara var att gå nu och han sa ”yes”. Så jag gick.

På måndag morgon ringde chefen och sa ”Klas, du måste komma hit och checka ut”. Så mycket för den välplanerade processen. De hade inte tagit med det sista stegen som var själva utcheckningen.

Så jag begav mig ut i den franska kollektivtrafiken:

Day 8: French bus times (in October)

”Obs! Nya tidtabeller gäller från 2 september.” Taget i slutet av oktober. Vem satte upp den här lilla varningen och när? Hade det inte varit bättre att sätta upp nya tidtabeller när man ändå var där och klistrade?

På jobbet var det ett himla ståhej i receptionen när jag försökte förklara att jag slutat fredagen innan men ändå ville gå till jobbet. När de insett att jag behövde ett tillfälligt passerkort/badge för att besöka HR igen och få mina sista papper frågade damen:

– ”Which company are you from, sir?”.

– ”Well, I was from Amadeus last Friday”.

– ”It doesn’t work with Amadeus in the computer, do you already have a badge?”

Och sedan tog vi allt från början igen.

Dag 13: Vinbaren i Antibes, Les Sens

Fransmännen erkänner: Vill du ha ett gott och prisvärt vin köp inte ett franskt.

Franska viner görs efter konstens och lagens alla regler och slipper därför alla tillsatser vid tillverkningen. Vinerna formas efter väder och vind, sol och jord, lagring och ålder. Det är naturligt och en konst.

Utländska viner formas istället efter hur resultatet skall bli. Under processens gång från druva till vin kan vinet påverkas på mängder av sätt, tex genom att byta tunnor eller tillsätta smaker och socker.

Ett utländskt vin är mycket bra, ofta till och med bättre än franska viner. Men inte äkta.

Säger fransmännen.

I Antibes vinbar finns mängder av både franska och utländska viner. Vi testade tre olika från Chile, Argentina och Frankrike. Alla tre mycket goda. Min favorit var det avslutande sauternvinet, vitt, svalt, sött och med en tydlig smak av saffran.

Day 13: The Wine Bar in Antibes

Vinbaren i två våningar, baren på övervåningen och shoppen på undervåningen. Foto: Klas Petersson.

Les Sens
Adress: 10 rue Sade, 06600 Antibes
Telefon: 04 93 74 57 06

Dag 19: Summera tillgångarna

Med bara nitton dagar kvar här i EMU-Europa är det dags att börja summera mina tillgångar och fundera på hur dessa bäst skall förvaltas eller spenderas.

Euron är fin på det sättet att man slipper växla så ofta. Jag har varit i Tyskland, Spanien, Italien och Slovenien utan att behöva tänka på att växla pengar innan.

Men euron har löjligt små mynt. 1 cent är värd ca 10 öre och används fortfarande, precis som tvåcentare och femcentare.

De bruna mynten funkar inte ens i kaffeautomater eller tågbiljettsmaskiner. Ingen vill ha dem.

Vad skall jag göra med mina centar? Just nu: 19,42€ i mynt.

Dag 23: Absinthebaren i Antibes

Den, under 1900-talets början, förbjudna drycken Absinthe serveras på klassiskt vis med iskallt vatten och socker i en liten charmig bar mitt i Antibes.

Absinthe är en alkoholstark dryck som tillverkas av en mängd örter, däribland fänkål, anis och malört. Alkoholhalten kan vara så hög som 82%, men oftast ligger den på 45% – 75%. Det är en färglös dryck, men av tradition brukar den färgas svagt grön.

På Absinthebaren i Antibes finns ett fyrtiotal olika absinthesorter att välja mellan. Det finns också både absinthevin och absintheöl.

Absinthe dricks med iskallt vatten och socker och när de två vätskorna blandas blir det en utfällning som gör hela drycken mjölkvit.

För preparationen av drycken används dessutom en speciell, platt och stor sked som sockerbiten vilar på medan det kalla vattnet sakta droppar genom sockerbiten och ner i glaset.

Absinthe, socker och vatten. Foto från Wikipedia.

På absinthebaren finns förutom mängder av absinthe också mängder av hattar och en glad pianist. Ett trevligt ställe att ta en eftermatendryck alltså.

Absinthebaren i Antibes hittar ni på Rue Sade nära Cours Masséna:


Klicka för större karta

Jean-Marie Gustave Le Clézio är född här

För att förbereda mig på att komma tillbaka till Sverige har jag börjat lyssna på svensk morgonradio igen. Men i morse var den svenska radion på franska!

Nobelpristagaren i litteratur Jean-Marie Gustave Le Clézio offentliggjordes idag. P1-redaktionen hade dammat av sin gamla franska och frågade hur det kändes när han fick samtalet om att han fått nobelpriset. Jean-Marie svarade att det var hans fru som tog samtalet. Typiskt!

Jag har inte läst Jean-Marie Gustave Le Clézio ännu, kanske någon av bloggläsarna har?

Gustave kommer härifrån Nice så det blir väll snack om det här på jobbet idag kan jag tänka.

Mannen på bilden är inte Jean-Marie Gustave Le Clézio utan vår egen Horace Engdahl när han offentliggör pristagaren. Foto: Wikipedia

Dag 24: Picassomuseet i Antibes har återöppnat

The Picasso Museum in AntibesPablo Picasso har förärats ett museum i Antibes. Nu har det återöppnat efter en lång renovering.

Under de två år jag har bott här i Antibes har museet varit stängt för renovering, men nu i somras återöppnade det med full kraft. Pablo och alla hans kompisar finns med.

Museet ligger väldigt fint, längst ut vid havet i befästningarna runt Antibes. Inuti är det vitt och det kostar sex pengar att gå in.

I ett hörn av varje rum sitter det en tant och löser korsord. Om man tar upp sin kamera ropar hon ”mössjö, mössjö”. Men det är inte därför man går till Picassomuseet.

Den finaste tavlan var helt svart och inte målad av Pablo. Detta är faktiskt sant för jag har frågat mina kompisar och de håller med. Stor, svart och med en fantastisk struktur.

Mer om Picasso finns att läsa på Wikipedia »

Mer om museet finns på Antibes hemsida »

 

Dag 34: Rosévin och pizza i Nice

Jag satt som vanligt på kontoret och jobbade medan Sandra och Charlie bestämde sig för att åka till Nice och spana in stan.

Den här bilden som jag kommit över skvallrar ganska tydligt om att det inte var någon budgetsemester för våra svenska vänner. Vilka lyxlirare!

Överblivna kanter och antagligen en tom flaska rosévin. Foto: Sandra

Dag 43: Let’s rock

Idag var den stora händelsen Apples Let’s rock-event.

Apple presenterade nya iPod nano i mängder av färger och i rätt form. Till skillnad från den gamla korta och breda. De nya iPoddarna har en accelerometer i sig så att de kan känna av om man håller dem upprätt eller vågrätt och vrider bilden därefter. Precis som iPhone.

En massa nya färger på iPod nano.

Dag 52: Gratin d’aubergine

På den femtioandra dagen blev det auberginegratäng, gratin d’aubergine, till middag. Jag har inte bestämt mig för om jag tycker aubergine är över- eller underskattat ännu. Lyckas man med auberginen kan den bli riktigt delikat, men misslyckas man smakar den inte mycket och har en ganska oangenäm konsistens. I det här fallet blev den bra.

Ett recept från ICA på auberginegratäng med tomat och mozzarella för er som blev hungriga.

Turista i Paris kloaksystem

Efter den vackra lunchen i Montmartre bytte vi tema och drog oss ner mot Seine igen för att ta oss ner i Paris kloaksystem.

Jag vet inte om man kan kalla det turistaktivitet, men det var ganska intressant att se hur det ser ut under en storstad nuförtiden.

Den största uppgiften i kloaksystemet är att få bort sand och skräp som lägger sig på botten. För denna syssla har de ganska primitiva redskap i form av båtar som går längs rören och bygger upp vattenmassor framför sig och ”högtryckstvättar” bort smutsen med hjälp av vattentrycket. Smart, men inte så hightech.

Dag 64: Dajm på kontoret

Igår var det första arbetsdagen efter utlandsresa och då är det godiskulturspridning på kontoret. Vi har redan bjudit fransmännen på Djungelvrål, Turkisk peppar och Ahlgrens bilar.

Igår var det dags för Dajm som visserligen finns att köpa här, men det är ändå bra att marknadsföra våra svenska godsaker så mycket det går.

Min iPhone orkade inte riktigt ställa in skärpan på Dajmen.

Dag 66: Det svenska köket

Både svenskar och fransmän brukar vara intresserade av det ”franska köket”. Svenskar brukar undra om det inte är härligt att bo i Frankrike för den underbara maten och fransmännen brukar undra om det inte kommer att bli jobbigt att flytta hem till Sverige och från det franska köket.

Men jag kan inte säga att det franska köket har imponerat särskilt mycket på mig. Visst är det mycket som är väldigt gott. Gåslevern skall nämnas. Äter man en bra gåslever, med små rostade honungsbröd, en söt marmelad och ett därför avsett vitt, sött vin kan man inte må annat än bra (till skillnad från gåsen).

Det franska köket bygger på fett. Fett är gott. Så enkelt är det. Fett har en otrolig förmåga att binda smakämnen och fördela dem fint över våra tungor. Vill man laga god mat är det enklaste sättet att tillsätta fett och sedan salt i tillräcklig mängd. Voilà!

Fransmännens paradrätter är ofta feta. Jag fick tillexempel en utomordentligt god biff med gåslevergräddsås och friterad potatis på en liten restaurang i Biot. Och visst är det gott, men det imponerar inte i kökskonst hos mig.

Då tycker jag tex att det thailändska, kinesiska eller japanska köket är mycket intressantare. Att kunna laga smaksensationer tex utan kött och utan särskilt mycket fett är svårt och imponerar på mig.

Jag hade gärna sagt att det svenska köket imponerar på mig, vilket jag tror att det gör, men jag vet inte riktigt vad det svenska köket är. Det spretar lite. Vilt är svenskt. Potatis är svenskt. Svamp är svenskt. Halvsnabb tillagning är svenskt. Kokta råvaror är svenskt. Enkel mat med intressanta detaljer inspirerade från Italien och Asien är svenskt. Men också dillkött, blodpudding och kalops.

Jag åt tex en parmarostad kycklingbröstfilé med en potatiskaka, tomatröra, ruccula och kycklingbuljong (bilden till höger) till lunch på Sense i Göteborg i lördags. Jag skulle kalla denna rätt svensk. Vad tycker ni?

Om några månader när jag är tillbaka i höstrusket i Göteborg skall jag utforska det svenska köket ordentligt.

Dag 70: Festival Pantiero i Cannes

I måndags kväll var det festival uppe på taket av Palais de Congres (filmfestivalspalatset) i Cannes. Det var alltså inte alls Plage Elctronique jag skulle på, som jag skrev i ett annat inlägg, men likväl elektronisk musik. Festival Pantiero hade pågått hela helgen och måndagskvällen var festivalens sista.

Banden som spelade var Poney Poney, Midnight Juggernauts, Goose och Simian Mobile Disco. Den franske DJen Non é possibile avslutade kvällen med en massa härlig elektronisk musik.

Dag 93: Skymning vid stranden

Igår försökte jag säga upp min lägenhet eftersom det är tre månaders uppsägningstid.

Jag åkte till min agency som jag hyr av och sa att det var dags att flytta. Flickan som tog emot mig förklarade då att jag måste skriva ett brev och skicka till dem.

Jag tittade lite uppgivet på henne och frågade vad det måste stå i ett sådant brev och hon förstod att jag inte var någon fransk språkmästare. ”En mall” skall du ha, utbrast hon och började klicka på sin dator. Efter en stund kom det ut ett brev på skrivaren. Hon ändrade lite för hand i brevet sa ”ungefär såhär blir bra”.

Idag ska jag försöka säga upp min lägenhet igen.

Stängd kiosk i går kväll på Long Beach i Antibes.

Dag 94: Frankrikes nationaldag

Idag är det den 14 juli och Frankrikes nationaldag. Man firar stormningen av Bastiljen år 1789.

Stormningen av Bastiljen 14 juli 1789

Jag har försökt fråga runt vad man gör på nationaldagen nuförtiden här i Frankrike, men det verkar inte vara något speciellt mer än fyrverkerier. Antingen är det bara här på Rivieran eller gäller över hela Frankrike en omåttlig kärlek till fyrverkerier. Nu på sommaren är det fyrverkerier nästan varje dag. Varje vecka är det dessutom extra stora fyrverkerier i de olika städerna här nere.

Dagens foto blir därför ett fyrverkeri från Juan-les-Pins, precis fotat med skakig hand från min balkong.

Vad gjorde du på Frankrikes nationaldag?

Mina 100 sista dagar på franska rivieran

Nicolas har än en gång inspirerat mig till ett fotoprojekt. Idéen är 1 bild/dag. Eftersom jag snart skall flytta härifrån utvecklade jag idéen till: 1 bild per dag för var och en av mina sista 100 dagar på franska rivieran.

Än så länge är inte bilderna särskilt Frankrikeanknytna, men jag skall försöka fånga det som fått störst uppmärksamhet av mig varje dag. Och just nu är det inte några franska saker som fångat mitt största intresse.

Dag 100 presenteras i mitt nästa inlägg.

De franska badhusen – uppföljningen

Jag har nu varit flera gånger på det kommunala badhuset här i Antibes. Det är ett ganska bra badhus med en 25-metersbassäng inne, en 22-metersbassäng ute och en 50-metersbassäng ute. Tydligen är 50-metaren stängd för allmänheten i vanliga fall, men öppen för alla nu på sommaren. Det är väldigt härligt att gå och simma i utomhuspoolen i eftermiddagssolen efter jobbet.

Och när det gäller omklädningsrummen och fransmännen så är det precis lika komplicerat som befarat. Man duschar inte naken, dvs om man inte går in i ett litet duschbås. Man får nämligen välja. Det finns ett drygt tiotal vanliga duschar och tre duschbås. Vill man tvätta hela sig måste man välja ett bås. Annars får man tvätta sig med badbyxor på.

Vi har rabatt på simhallen tack vare jobbet så jag har köpt ett 10-kort som jag skall börja utnyttja ikväll.

Fête de la Musique 2008

Fête de la Musique är en endags musikfestival över hela Frankrike. På gator och torg spelar kända och okända musiker musik för alla som vill lyssna och dansa.

I år spelade min vän och kollega Therese med sitt jazzband i Garbejaire.

Och i Nice var det fullsmockat med folk på gator och torg. En mycket härlig och glad stämning infann sig när man gick mellan olika musikstilar och ambitionsnivåer i gamla stan.

Gator fulla av folk

Gator fulla av folk

Fête de la Musique på lördag kväll

På fredag är det midsommar och på lördag är det Fête de la Musique över hela Frankrike.

Fête de la Musique är en musikfestival under en kväll där, som jag har förstått det, vem som helst kan gå ut på gatorna och spela musik. Bilden ovan är från förra årets festival.

Förra året var det både professionella band och amatörband ute på gatorna i Antibes. Stämningen var mycket trevlig.

Lördag kväll, 21 juni, alltså! Ses på gatorna i gamla stan i Antibes!

Kolla in kartan på cityvox.fr för mer information.

Operation hinderbana

Ni som följer min blogg tror kanske att era fördomar mot fransmännens strejkande varit felaktiga. Ni tror kanske att fransmännen har börjat civilisera sig och arbeta på arbetet. Ni tror kanske att det inte har varit strejk här sedan min senaste rapport om busstrejken.

Fel.

Fransmännen strejkar hela tiden.

Jag har nog bara vant mig eller slutat klara av att hålla isär de olika strejkerna. Men jag skall försöka bättra mig för att kunna rapportera hem hur samhället (mer eller mindre) fungerar här.

Meteorologerna strejkar

5 juni strejkade meteorologerna. Jag vet inte för vad och vad de fick ut av det. Kanske var det mot det dåliga vädret?

På jobbet hade vi lite svårt att förstår hur någon skulle bry sig, förutom bönderna. Men bönderna strejkar nog också.

Operation snigel

Om jag har förstått det hela rätt drog operation snigel igång förra veckan. Den gick ut på att långtradarchaufförerna körde extremt långsamt på motorvägarna (30 istället för 130) för att demonstrera mot de höga bränslepriserna.

Operation Snigel.

Operation hinderbana/ställa till med bråk (chicane)

Idag började operation hinderbana och det är långtradarchaufförerna som står bakom även denna. Här i Nice innebär det att de blockerar flygplatsen. Läs mer i Nice matin (på rolig svenska). Även denna strejk är mot de höga bränslepriserna.

Ännu en tågstrejk

Förra måndagen strejkade de två största fackförbunden hos SNCF (jämför SJ) i 20 timmar mot omorganisationen av godstrafiken(?). Att SNCF strejkar är mer regel än undantag.

Någon som minns vad fiskarna gjorde? Var det nån stödstrejkt för sniglarna?

Midsommar på Rivieran

Till svenskarna på Rivieran

Litet meddelande om att vi kommer att arrangera midsommarfirande vid Fort Carré i år också. På fredag kväll samlas vi vid stationen med sill, potatis, nubbar, köttbullar, jordgubbar och allt annat som hör till.

Hör av dig om du vill vara med så kommer det mer information inom de närmsta dagarna.

Det kommer bli ungefär som förra året, men lite bättre.

Fort Carré står kvar efter förra årets midsommarfirande.

Franska badhus

Imorgon skall jag till ett franskt badhus och undersöka om det verkligen är så att fransmännen inte vågar visa sina snoppar för varandra.

Som jag har förstått duschkulturen här nere skall man visa så lite som möjligt. Duscharna på jobbet, exempelvis, består av små enskilda rum som man kan stänga och låsa och det finns ett utrymme innan själva duschen som man kan byta om i.

Linda: Hur var det i Kroatien? Bar fransyskorna in omklädningsrumsmöblemanget i duschrummet för att slippa vara nakna offentligt? Hade de sedan ändå på sig trosorna ända in i duschkabinen?

Dessutom är det förbjudet med badshorts på badhuset, man måste ha småbadbyxor för att få bada här. Ordning och reda.

Vinnaren utsedd!

Helgens tävling om den spanska konstnären Antonio Gaudi är avslutad och vinnaren är utsedd.

Av totalt sex inskickade svar var tre helt korrekta och av dem har vi dragit en vinnare som kallar sig:

Wilbur

Här följer de korrekta svaren så som de var inskickade av Wilbur:

  1. I vilken stad finns följande skulptur?
    Barcelona
  2. Vad heter konstnären som skapat skulpturen?
    Antonio Gaudi
  3. Vad heter kyrkan?
    Temple Expiatori de la
    Sagrada Familia
  4. Hur många torn har kyrkan och vad representerar tornen?
    12 torn till apostlarna
    4 till evangelisterna
    1 till Heliga Jungfrun
    1 till Jesus Kristus
    (det högsta)
    Totalt 18 torn.

Wilbur vinner det fantastiska priset att få ett önskeinlägg på bloggen och jag räknar med att bli kontaktad inom de närmsta veckorna med ett sådant.

Imorgon åker jag till Kroatien och seglar lite på en sådan här i en vecka så det kommer att vara lite lugnt på bloggen ett tag.

Tävling!

Tävlingen är redan avgjord »

Det var jättelångesedan jag hade tävling på bloggen. Så nu är det dags igen. Det blir kulturtema och priset är ett önskeinlägg på bloggen.

För att ha chansen att vinna behöver du svara rätt på följande 4 frågor:

1. I vilken stad finns följande skulptur?

2. Vad heter konstnären som skapat skulpturen?

Samme konstnär har även ritat kyrkan nedan som började byggas 1882 och som fortfarande inte är färdig.

3. Vad heter kyrkan?

4. Hur många torn har kyrkan och vad representerar tornen?

Skicka in dina svar med formuläret nedan. Skriv Tävling som ämne:

Tävlingen är redan avgjord »

PS. Jag vet att jag varit dålig på att dela ut tidigare priser, men det kommer, det kommer, så småningom. DS.

Jazzfestivalen i Juan-les-Pins

För att ingen jazzälskare där ute skall missa det så skriv redan nu in det i era kalendrar:

Jazz à Juan pågår 10-20 juli

Då kommer bland andra följande artister hit till Juan-les-Pins och jazzar loss (klicka på iTunes-knappen för att tjuvlyssna i iTunes):

  • Ruthie Foster Ruthie Foster
  • James Blunt James Blunt
  • Didier Lockwood Didier Lockwood
  • James Morrisson James Morrison
  • Al Jarreau Al Jarreau
  • Yaron Herman Yaron Herman
  • Nicole Henry Nicole Henry
  • Solomon Burke Solomon Burke
  • Sharon Jones & The Dap King Sharon Jones & The Dap-Kings
  • Roy Hargrove Roy Hargrove
  • Marcus Miller Marcus Miller
  • Keith Jarrett Keith Jarrett
  • Gary Peacook och Jack Dejohnette Gary Peacock, Jack DeJohnette & Keith Jarrett
  • Bill Wyman & The Rhythm Kings Bill Wyman's Rhythm Kings

Hela programmet som PDF »


Musée d’Art Moderne et d’Art Contemporain i Nice

I helgen var jag på moderna museet i Nice. För alla som ännu inte har varit där måste jag verkligen rekommendera det.

Inne i museet försvann stadens ljud och liv helt och hållet; trots att hela museet är byggt över en väg. Alla väggar och tak var helt vita och det var ett lugnt, mjukt ljus överallt.

Konsten låter jag vara okommenterad så att ni kan gå dit förutsättningslöst.

Det kostar 4€ att gå in och all annan info finns nog på museets hemsida:
www.mamac-nice.org

b-kelly-carton.jpg

Utanför museet hängde en ko.

b-carton.jpg

Ljusgubbarna från Place Massena hängde på väggarna.

Imorgon åker jag till moderna museet i Vence som tydligen också skall vara intressant.

Att arbeta i Frankrike i maj

I Frankrike är maj en av de allra bästa månaderna när det kommer till lediga dagar. Se bara här:

1 maj: Arbetarfesten (Fête du travail)

8 maj: Segerdagen av andra världskriget (Fête de la victoire 1945)

12 maj: Annandag pingst (Lundi de Pentecôte)

Dessutom skall jag till Kroatien och segla en vecka så det blir nog inte mycket gjort i maj.

Cykla på Rivieran

Jag var ute och cyklade lite i Antibes och Juan-les-Pins tidigare idag och trots att vägbyggarna börjat inse att cykelbanor kanske inte är helt onödigt trots allt, så har de bilburna fransmännen inte alls samma inställning.

Cyklar är inte ett transportmedel här, det är ett tränings- och tävlingsredskap. Skall man cykla någonstans måste man göra det väldigt fort, i trikå och duscha efteråt. Det går inte att bara cykla.

Jag tog lite bilder på nybyggda fina cykelbanor när jag var ute (klicka på bilderna för detaljstudier):

Enda skillnaden mot förr är att det nu finns gröna bilder på cyklister under bilarna.

”Finns det en yta, kan man parkera!”

En lördagshinderbana.

Körkortsteoriprov på franska

De av er som läst min blogg ett tag vet att jag håller på att försöka ta ett motorcykelkörkort.

På franska.

Det är nog det bästa jag har gjort för mina språkkunskaper i baguettespråket. Efter att ha gått på teorilektioner (tittat på DVD och svarat på frågor) sedan oktober är det dags att göra provet.

Le code de la route (vägkoden).

Nästa vecka smäller det och jag hoppas att jag är redo eftersom min körkortskompis Per redan har gjort provet och klarat det.

Bilden visar en liten vägskyltshistoria på franska (klicka på den för att se hela).

Mont Sainte Victoire

Nu har jag kört förbi Mont Sainte Victoire så många gånger att det är dags att ta reda på vem det egentligen var som målade av det hela tiden och varför det är känt.

När man närmar sig Aix en Provence österifrån på A8:an är landskapet ganska platt. Men plötsligt ser man ett karakteristiskt berg till höger på horisonten.

Berget heter Saint Victoire och är 1011 meter högt på toppen. Det är alltså inte något särskilt högt berg, men eftersom landskapet är så platt i övrigt i omgivningarna utmärker sig berget.

Inte så högt, men speciellt. Mont Sainte Victoire sett från A8:an.

Det skall finns en bilväg upp på berget och många vandringsleder. Det är också populärt att klättra på berget. En del av berget är nationalpark och det finns ett fåtal byar på berget, tex Le Tholonet och Saint-Anonin-sur-Bayon.

Vad gäller konstnärerna som gillade att måla berget är det nog Cézanne som varit flitigast. Paul Cézanne, som bodde i krokarna, målade av berget över 60 gånger. Se några exempel på ibiblio.

Paul var kompis med Picasso som också gillade berget. 1958 köpte Pablo ett fjortonhundratalsslott vid bergets norra fot. När han senare dog (i Mougins, inte långt härifrån) 1973 begravdes han vid sitt slott.

Wikipedia skriver att också Wassily Kandinsky, Peter Handke och Guy Gavriel Kay blivit inspirerade av berget i sitt skapande.

Läs mer på tex Aix en Provences turistinformationsida och titta på några fler av konstverken genom att bildsöka på Google.

Dans le noir? Bli blind för en kväll

När jag var i London bjöd min lillebror med mig till restaurangen Dans le Noir?, vilket naturligtvis är franska och betyder I mörkret?.

Entren till Dans le noir? i London.

Restaurangen i London följer konceptet som startades i Paris för två år sedan. Redan då var alla servitörer blinda och för att hitta till ditt bord är du tvungen att ledas dit av din servitör.

I restaurangen är det verkligen helt mörkt. Inte ens efter ett tag, då ögonen borde ha vant sig, kunde man se någonting. Menyerna valde vi när vi kom dit, innan vi gick in i mörkret, och man fick även välja vin och säga till om det var något man var allergisk mot.

Det var en ganska konstig upplevelse att sitta och försöka samtala och äta i totalt mörker. För mig var det två skillnader som märktes mest. För det första var det väldigt svårt att hälla upp vin. Var är flaskan? Var är glaset? Har det börjat komma något ur flaskan? Är glaset fullt? Det bästa sättet tyckte jag var att stoppa ner ett finger i glaset och hälla på det. Då visste man både att det kom något ur flaskan och när glaset började bli fullt. Det såg nog inte så snyggt ut, men det spelade ju ingen roll på den här restaurangen.

Den andra skillnaden som slog mig var att alla ljud hördes mycket mer. I vanliga fall kan man fokusera hörseln genom att se vem som pratar och läsa deras läppar, men i mörkret var man tvungen att lyssna på allt för att kunna urskilja om någon sa något till mig.

Att äta var inte särskilt svårt. Man fick känna efter lite med händerna för att veta att man var klar, men annars var maten nog ganska snäll och jag tror att man kunde äta allt som fanns på tallriken. Det gjorde jag och jag mår fortfarande bra. Maten var god, men det är inte därför man skall besöka denna restaurangen.

Ett kul koncept som ger en liten känsla för hur det är att vara blind, antar jag. Man är ganska utlämnad till andra människor när man inte ser någonting.

Slutligen ett foto som jag tog inne i restaurangen:

dans_le_nor.jpg

I restaurangen var det kolsvart.

Meza, Floridita och de andra barerna i London

Påskhelgen gick i barernas tecken. Min lillebror har precis utbildat sig till bartender och hans jobb är betydligt roligare att besöka än mitt!

I fredags besökte vi Meza bar (där han jobbar) och Floridita, den spanska baren en trappa ner.

Max med tre cocktails på Floridita, den spanska baren en våning ner.

Mezas bardisk en långfredag.

Här ligger Meza bar:

I lördags, påskafton, var det först en bar (vilken?) och sedan B@1 och på söndagskvällen gick vi till Road House för att kolla in lite flairing (när bartendrarna visar hur duktiga de är på att jonglera och trixa samtidigt som de häller upp drinkarna).

Sex stycken blandade B51-55. Vi var bara fem och jag har fortfarande inte förstått vart den sjätte shotten tog vägen.

Helt enkelt en riktigt bra barrunda i London!

Påsken i London

Jag drar till London över påsk för att hälsa på lillebror som tror han äger stan sedan han blev bartender där.

Max har redan skrivit om besöket på sin blogg, där man också kan läsa om när han gick in i lyktstolpen på Oxford Street så att åtgärder var tvungna att vidtagas.

Så här såg han ut förra påsken, lillebror.

Efter att jag hade bokat resan fick jag reda på att Daniel och Sophie också skall dit över påsk. Samma plan! Som om inte tillfälligheterna fått nog visade det sig idag på lunchen att även Martin och Nekrida åker dit!

Det är alltså London som gäller för årets äggätande. Nu vet ni, och det var här ni läste det först!

Blodpudding och rödvin

Okej, det var inte så illa som jag befarade i mitt förra inlägg. Boudin är helt enkelt blodpudding, men format till korvar istället för våra halvmånar hemma i Sverige.

Victor brynte boudinarna med lök och serverade med kokt potatis och hemmagjort äppelmos.

Boudin med brynt lök.

Till blodpuddingen drack vi ett Chateav L’Afriqve från 2004. Ett mycket gott vin som faktiskt var en av de flaskor min mor och far gav Victor för att de fick låna hans lägenhet i vintras (men det var jag som valde det).

Ett Chateav L’Afriqve från 2004 plockade fram det göttiga i blodpuddingen.

Boudin till söndagsmiddag

Victor bjöd precis in mig till söndagsmiddag med den franska maträtten Boudin.

Jag har uppmuntrat honom att bjuda oss utlänningar på fransk mat så att vi lär oss hur det äkta franska köket ser ut. Men nu börjar jag ångra mig.

Jag vet inte exakt vad Boudin är men jag tror det handlar mycket om inälvor och blod. Jag skall ta med kameran och mina bästa smaklökar ikväll så att ni får reda på allt som man behöver veta för att njuta av denna specialitet.

Någon form av Boudin