Antibes är känt för sin hamn. Det är faktiskt den hamn på Rivieran som huserar de allra största och flesta lyxjakterna. En nybyggd och rejäl pir är en väsentlig orsak till detta.
Schematisk skiss över de viktigaste delarna av Antibes: port_vauban.jpg
Charlie och Sandra besökte hamnen och spanade in de ”små fartygen” medan jag jobbade och slet på kontoret.
Ni som följer bloggen vet att jag inte har många dagar kvar här i Frankrike. Jag håller ju på att räkna ner och använder hela nedräkningen som en fotoutmaning. Jag försöker ta en bild per dag och det är mycket svårare än man tror.
På den trettiosjunde dagen kom Charlie och Sandra på besök för att få en veckas sol, bad och rivierarelaxande.
Jag kan inte ta ut semester längre eftersom jag har sagt upp mig från jobbet så Charlie och Sandra fick ha kul helt på egen hand medan jag jobbade och slet på kontoret.
Sandra har fotat och jag har fått lov att publicera hennes bilder här på bloggen. Det här blir alltså en liten fotokupp i min utmaning, men det viktigaste är ju att jag publicerar bilder som ni, mina kära läsare, kan bli inspirerade av. Vem som har tagit dem spelar ju ingen roll.
Vi börjar här till höger med bilder från den stora stadsmuren runt Antibes. Charlie och Sandra poserar med Medelhavet i bakgrunden på varsitt kort.
I de kommande inläggen väntar en veckas upptäckande av Antibes och de andra städerna längs Rivieran.
Göteborgsposten har en artikel om Marseille — Rivierans Göteborg på sin webbplats.
Jag var i Marseille i julas så jag kan komplettera artikeln med den här bilden på den sk ”tramwayen” som smyger fram från häger i bilden nedan.
På den trettioåttonde dagen var det fullmåne över Medelhavet. Månen heter la lune på franska och fullmånen heter la pleine lune.
Vill du lär dig fler franska ord? Testa det svensk-franska lexikonet.
PS. Nu kan man gå framåt och bakåt mellan inläggen här på bloggen. När du tex sitter och läser om hur högt Eiffeltornet är kan du enkelt gå framåt till Dag 46 eller bakåt till Dag 48 genom länkarna under inlägget.
Såhär:
Okej, det har inte gått jättesnabbt. Alls.
Jag började lägga mitt nya golv den 18 november 2006. Med 39 dagar kvar på den franska Rivieran blev jag klar. Men vad bra det blev!
Det enda som saknades var en kvartslist utanpå den befintliga listen. Jag hade till och med målat kvartslisterna vita redan så det var bara att limma dit dem. Det tog en helg inklusive torktid.
Nu är sovrummet utmärkt fint!
Jag fick ju en raviolitillsatts till min pastamaskin i födelsedagspresent. I söndags var det dags att testa den.
Att göra egen pasta är enkelt. Man blandar mjöl, ägg och lite olja till en smidig och kompakt deg. Sedan kör man allt genom pastamaskinen sju gånger. Då har man en tunn och fin pastaplatta. Sedan kan man göra lite vad man vill. Linguini, fettuchini, tagliatelle, tortellini eller ravioli.
Jag vet inte vad som gjorde vår ravioli så fatalt misslyckad. Kanske hade degen fått torka lite för länge så den inte var smidig nog för att formas till små kuddar, kanske var fyllningen för varm, kanske är det som med pannkakor: den första blir aldrig bra.
De små fina pastakuddarna med fyllning stängdes inte och de rullade med valsarna ett varv till och köttfärsen kletade ner alltihop till oigenkännlighet.
Det blev en enda ravioli och otroliga mängder disk.
Men jag har inte gett upp ännu. I saluhallen hemma i Göteborg kan man köpa riktigt durumvete som gör degen segare och fastare. Fyllningen skall vara helt avsvalnad och degplattan aningen tjockare och helt färsk. Kanske en riccotta- och spenatfyllning eller mozzarella och soltorkade tomater med oliver.
Ett häftigt höstmoln på Antibeshimlen.
Den 11 september firas i Frankrike som ananasens dag. Inga tråkiga årsdagar här inte!
I matsalen var det ananas i nästan alla rätter. I övrigt har jag inte sett några spår av firandet.
Idag var den stora händelsen Apples Let’s rock-event.
Apple presenterade nya iPod nano i mängder av färger och i rätt form. Till skillnad från den gamla korta och breda. De nya iPoddarna har en accelerometer i sig så att de kan känna av om man håller dem upprätt eller vågrätt och vrider bilden därefter. Precis som iPhone.
En massa nya färger på iPod nano.
Jag och Victor hade bestämt att vi skulle programmera lite på måndagskvällen efter Parisresan. Jag håller på att lära mig Objective-C, ett programspråk till macen.
Just när jag sitter och läser om NSTableView och delegate-classer ser jag plötsligt Johannes ute på Victors balkong. Jag blir lie skärrad för Victor bor på sjunde våningen, men det är inget mot vad jag blir när jag ser mig omkring och ser att lägenheten är full av folk!
En hel massa underbara människor hade kommit för att överraska mig och fira min födelsedag. Och jag fick två paket! En digital fotoram och en raviolitillsats till min pastamaskin.
Tyvärr verkar gruppbilden som vi tog ha försvunnit ut i cyberspace efter alla kortbyten när vi testade den nya digitala fotoramen som jag fick.
Tack så hemskt mycket allihopa!
Här kommer den sista bilden från min Parisresa.
Det är en bild från Jardin des Plantes, alltså plantträdgården mitt i Paris:
Plantträdgården ligger precis bakom naturhistoriska riksmuseet och är en grön och välstrukturerad park mitt bland flerfiliga vägar och rondeller.
Längs med planteringarna löper två stora alléer fulla med joggare, söndagsstrosare och mig.
För två år sedan började jag blogga om hur det är att flytta ner hit till Frankrike och leva det franska livet.
Några av mina första blogginlägg handlade om vad jag saknar i Frankrike (alla tre är fortfarande aktuella), golvläggningen i den nya lägenheten (den jag håller på att slutföra nu) och när jag låste ute mig ur min nya lägenhet.
Nu är det dags att uppleva allt på nytt, men den här gången är det Oscar som bloggar. Oscar är bror till Johan (han utan bil) och skall vara här nere ett tag.
Kolla in Oscars blogg: Oscar in France.
Ni har ju redan läst om min Parisresa eftersom jag bloggade direkt och på plats, men jag har några bilder kvar att visa er. Däribland den här från Paris naturhistoriska riksmuseum.
Naturhistoriska riksmuset har nyligen slagit upp portarna efter en större restaurering.
Såhär högt, mellan tummen och pekfingret.
Idag fick jag en fjärrkontroll till min kamera i födelsedagspresent av mig själv.
Det är en liten, liten sak som jag kan trycka på för att kameran skall ta kort. Bra för bilder som man själv vill vara med i och för stativbilder som kräver att kameran är riktigt, riktigt stilla.
Som jag skrev igår föll valet av födelsedagskaka på ambrosiakakan, en bortglömd klassiker. Jag behövde en kaka som klarar värmen och att transporteras i en ryggsäck på en motorcykel och det klarar ambrosiakakan utmärkt.
Receptet (från Vår kokbok):
Sockerkaka
150 g smör
2 dl socker
2 ägg
rivet skal av 1 apelsin
1/2 dl pressad apelsin
3 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
Sätt ugnen på 175°. Smörj och bröa formen. Rör rumsvarmt fett och socker poröst. Använd gärna matberedare. Tillsätt ett ägg i taget och rör om. Tillsätt apelsinskal och pressad apelsin. Rör ner mjölet blandat med bakpulver. Häll smeten i formen.
Grädda i nedre delen av ugnen 40-45 min. Låt kakan svalna något i formen innan den stjälps upp.
Glasyr
1 1/2 dl florsocker
1-2 msk pressad apelsin
3-4 msk hackade syltade apelsinskal
Blanda florsocker och pressad apelsin. Rör till en jämn och slät glasyr. Bred den över den avsvalnade kakan. Strö över hackade apelsinskal.
Varje gång det är dags att fira något blir det croissanter på kontoret. Men efter några år och en hel del croissanter tröttnar man lätt på dessa bakverk.
För min kommande födelsedag ville jag istället baka något svenskt och bjuda på på jobbet.
Valet föll på Ambrosiakakan som är en apelsinförgylld sockerkaka. Carrefour hade till och med inlagda apelsinskal, faktiskt mycket fräschare och saftigare än de vi har hemma.
Allt är alltså redo för baket av årets födelsedagskaka.
I Antibes är man stolt. Alain Bernard, simmaren härifrån, tog tre medaljer i OS i Peking för några veckor sedan.
Jag brukar simma i samma pool som Alain i Antibes badhus. Jag har dock aldrig sett honom där, men så har han ju varit bortrest den närmsta tiden också.
Utanför badhuset har man satt upp en stor banderoll för att uppmärksamma pojken.
På den femtioandra dagen blev det auberginegratäng, gratin d’aubergine, till middag. Jag har inte bestämt mig för om jag tycker aubergine är över- eller underskattat ännu. Lyckas man med auberginen kan den bli riktigt delikat, men misslyckas man smakar den inte mycket och har en ganska oangenäm konsistens. I det här fallet blev den bra.
Ett recept från ICA på auberginegratäng med tomat och mozzarella för er som blev hungriga.
Nu är det dags att tipsa er om mina motsvarigheter i Sverige. Fransmännen och fransyskorna som valt att flytta till och leva i Sverige.
En fransyska i Stockholm har två bloggar, en personlig och en om franska språkuttryck. Det är intressant att höra vad vi har i Sverige som inte fransmännen har koll på, tex ketchupeffekten.
Sedan har vi Simon, också i Stockholm, som dessutom har många vackra foton från Sverige och resten av världen simon-en-suede.blogspot.com.
Hibiscus fokuserar mer på språket och går tex igenom hur man använder ordet arbeta med tillhörande (fransk) fonetik: [ète arbété].
Vet du fler bloggar om svenskar i Frankrike eller fransmän i Sverige? Skrive en kommentar!
Har precis åkt med den förarlösa metron linje 14 i Paris. Det kändes rätt konstigt att stå längst fram och inse att det är en dator som kör.
Jag har ju jobbat en del med datorer i mitt liv och kan härmed avslöja att det inte alltid blir som man tänkt sig.
Den här gången gick dock allt bra och jag kom fram till min destination. Nedan en bild från en av de nya tillhörande stationerna.
Efter den vackra lunchen i Montmartre bytte vi tema och drog oss ner mot Seine igen för att ta oss ner i Paris kloaksystem.
Jag vet inte om man kan kalla det turistaktivitet, men det var ganska intressant att se hur det ser ut under en storstad nuförtiden.
Den största uppgiften i kloaksystemet är att få bort sand och skräp som lägger sig på botten. För denna syssla har de ganska primitiva redskap i form av båtar som går längs rören och bygger upp vattenmassor framför sig och ”högtryckstvättar” bort smutsen med hjälp av vattentrycket. Smart, men inte så hightech.
Montmartre är en stadsdel i norra Paris som är känd för de flesta svenskar från filmen med Amelie.
Montmartre är en mycket pittoresk liten stadsdel på toppen av en sluttning. Längst upp ligger en rejäl kyrka och utsikten därifrån är magnifique.
Efter ett par hundra trappsteg uppför och några varv i de smala gränderna med de många restaurangerna var klockan lunch. Vi hittade en liten avsides krog som visade sig ha ett mycket bra kök. Jag åt en fransk klassiker, blanquette de veau, buljongkokt kalv i gräddsås med en ristimbal. Utsökt!
Utsikten över Paris från Montmartre
I Paris finns det brungråa cyklar man kan låna och lämna tillbaka på olika cykelstationer runt om i stan. Det är ett avancerat system med elektroniska kort som låser och låser upp cyklarna. Velib kallas systemet; antagligen en förkortning av velo och libre.
Nu har vi cyklat fram och tillbaka mellan sevärdheterna halva dan och det känns som jag cyklat tour de France.
Efter en underbart god middag bestående av ankterrin med syltade fikon och en entrecôte med rödvinssky och crème brulée med sockrade jordgubbar drog vi ut på gatorna i Paris.
Det blev en lång natt på bla banancaféet med halvlive discomusik. Vi träffade Audes lillebror som visade oss runt bland barer och caféer.
Nu sitter vi på Au diable des Lombards och äter brunch med pannkakor och gör oss redo för dagens Parisupptäckter.
Paris är som London och Göteborg idag. Ett ständigt hängande grått regn. Men mycket trevligt ändå. Jag har inkvarterat mig och vi har gett oss ut på stan.
Ovan en bild från en känd passage som ingen av fransmännen visste namnet på.
Äntligen är det dags för Parisresan. Jag har varit i Frankrike i exakt två år och insåg att jag inte kan lämna landet utan att ha besökt den välkända och alltid nämnda staden.
Jag fick eftermiddagen ledigt och sitter nu på flygplatsen och väntar på boarding. Aude och Olivier är också med och Victor är redan i Paris. Jag kommer alltså ha tre äkta fransmän som guider.
Jag skall försöka blogga då och då från Paris så att det känns 2008.
14:05 till Orly
På den femtiotredje dagen gick jag på zoo. Zoo Parc Cap-Ferrat (notera hur de har olika flaggor på sin hemsida så att man skall tro att man kan välja språk).
En bit ut på Cap Ferrat, halvön precis öster om Nice, ligger zoot. Det fanns lejon, tigrar, krokodiler, lemurer, lemurer och lemurer.
I en av lemurburarna fick man gå in och lemurerna var nyfikna och flockades gärna runt mig. Men innan de hann gå till attack och slita mig i stycken kom zoopojken och zooflickan med lemurmat och genast fanns det något intressantar för lemurerna att sysselsätta sig med.
Jag tog ett gäng bilder som jag har publicerat på flickr »
Anledningen till att inläggen inte alls handlar om Frankrike eller andra spännande länder är att jag har börjat programmera lite på ett projekt hemma. Till och med vattendroppar är roligare att titta på än mig när jag programmerar.
Vatten är spännande att fotografera och man kan göra det istället för att diska.
Ni vet väll vid det här laget att jag tar kort nästan varje dag och publicerar här på bloggen som en form av nedräkning till återflytten till Sverige. Vissa dagar är svårare än andra att fånga på bild, tex dag 56.
Jag har inget annat foto från dag 56 än bilden ovan. Detta är alltså det som blev över när Pär flyttade härifrån för drygt ett år sedan.
Riktigt fina grejer Pär!
En tandborste, en tejp, en röd lampa, lite plastpåsar, några handdukar, en gardin med rattar, en röd tennisboll, ett gästpasserkort utan utgångsdatum, 7 vinglas, två vita sneakers, en tub kontaktlim och ungefär 100 värmeljus.
Något någon vill ha?
PS. Jag har redan använt upp tvättmedlet. DS.
I tisdags kom Madonna hit till Nice och sjöng lite. Det var en rejäl show men inget som riktigt fick igång mig. Elton John var också där och lyssnade men höll sig, som jag, ganska lugn.
Det är fortfarande varmt här, både om dagarna och nätterna, men man kan ändå känna att hösten har börjat smyga hit. Skuggorna blir längre och längre. Mörkret kommer fortare. Kontoren fylls återigen efter sommarledigheterna.
Hemma hos mig innebär höstens intåg att det är dags att börja träna igen. Löparskorna är utbytta och iPodden är fulladdad (alltså helt uppladdad, inte fult laddad).
Anders har tappat bort sin Nike plus-sensor så jag får tävla mot mig själv tills han skaffar en ny (Anders: det här är en pik).