L’Assomption

Idag är det l’assomption här nere i Frankrike. På svenska kallas högtiden Marie Himmelsfärd eller Marias Upptagning. Det är en katolsk högtid och vi är lediga idag!

Passagen skriver: ”… Av dessa är Marie Himmelsfärd den 15 augusti den äldsta och fanns redan på 400-talet i den grekiska liturgin och ett par sekler senare i den katolska. Den är också en av de främsta av alla Mariadagarna, men inte förrän 1950 förklarade påven Pius XII den som dogm.”

Man kan läsa lite till på Wikipedia.

Jag skall snart åka in till Nice och kolla hur man firar l’assomption.

Franska tangentbord

Alla språk har ju sina egenheter. Svenskan har åäö, engelskan har w och använder det, franskan har sina accenter.

Men det mesta är ju samma. D, t, g, b, u ser likadana ut på svenska, engelska och franska. Q, a, w, s, z är också identiska på de flesta språk. Man kan därför fråga sig hur fransmännen tänkte när de tillverkade sitt första tangentbord.

Det lät nog så här

– ”Jag tycker att semikolon är viktigare än punkt! Kan vi inte tvinga folk att hålla nere shift för att skriva en punkt?”

– ”Bien sûr”

– ”Och jag tycker att vi ska ha vänsterparentes på femman och högerparantes på gradteckenet jättelång från femman!”

– ”Bien sûr”

Jämför gärna med ditt svenska tangentbord och skänk mig en stilla tyckasyndomtanke. Jag skall börja kalla mig Klqs.

Havregryn på franska

Jag längtar hem!

För att minska, eller kanske öka, hemlängtan har jag tittat på alla fem filmerna i sällskapsresan. Framförallt seglingstävlingen i skärgården funkade riktigt bra för att längta hem till en seglingsvecka på västkusten. Sverige är så vackert!

Igår gjorde jag det mest svenska här nere hittills: jag köpte havregryn och kokade gröt.

Här nere kan man inte gå till vilken affär som helst och köpa ett eller fem kilo havregryn. Här nere var jag tvungen att åka till Monoprix i Cannes och gå till deras speciella hylla för bio-mat. Fransmännen vet naturligtvis inte vad man skall ha de här grynen till så på paketet står det att ”Havregryn används för att koka gröt av i norra Europa”.

Havregryn – Flocons d’Avoine

Imorse kokade jag havregrynsgröt och åt med fransk mjölk, dvs sådan som man kan glömma framme i solen en dag men som ändå smakar likadant efter det.

Havregrynsgröt är gott! Låt oss alla alltid minnas detta.

Med jordgubbssylt och UHT-mjölk. Mums!

Jag kunde inte låta bli

När jag hade fått se och ta på den nya iMacen igår kunde jag inte slita mig från tanken på att ha en hemma på skrivbordet.

Jag fixade pengar, bil och ringde tillbaka till affären i Cannes för att fråga om iMacen som jag ville ha var såld eller fans kvar. Den var såld. Men MCS har även en affär i Nice så jag ringde dem och de hade faktiskt precis den modellen jag börjat längta efter.

Två timmar senare packade jag upp den nya iMacen hemma i lägenheten. Vilket monster! Med en fantastisk, blank, 24-tums stor skärm och full med hastighet står iMacen nu på mitt skrivbord och gör allt jag säger till den att göra. Det nya tangentbordet är extremt tunt och försvinner nästan ner i skrivbordet.

Nu finns det inga anledningar kvar för att gå ut i solen.

Supertunt tangentbord för många långa blogginlägg.

Nya iMacar på Rivieran

I tisdags släppte Apple nya datorer igen. Det är lika härligt varje gång.

Jag har haft min gamla bärbara dator i ett och ett halvt år nu så den är helt klart avskriven för längesedan. Det är en mycket fin och vit iBook G4 och jag köpte den egentligen bara för att jag var tvungen att ha något när jag slutade mitt förra jobb eftersom jag hade en bärbar dator för jobbet på den tiden.

Jag har ju alltid gillat bärbara datorer mycket eftersom man kan ha dem överallt. I soffan, i sängen, i köket, på balkongen, i stan, på jobbet, på stranden, i bilen och båten och så vidare. Men å andra sidan är de dyrare och har sämre skärm, tangentbord, mus, ja egentligen är ju allt lite sämre förutom just mobiliteten.

Igår åkte jag därför med Johannes till Cannes för att besöka macaffären där. Jag var ganska säker på att de inte skulle ha fått in de nya modellerna på så kort tid, jag ville egentligen bara ta en titt på affären och förbereda det ”riktiga besöket”. Så fort vi klev in i affären fick jag dock se det svarta äpplet och insåg alltså att de nya modellerna redan kommit hit till Rivieran. Försäljaren sa att han hade ett enda exemplar kvar av modellen som jag var intresserad av, den stora 24-tummaren. Han förklarade (naturligtvis) att han var helt säker på att sälja den under eftermiddagen.

Eftersom det här kom helt oförberett för mig hade jag varken bil eller pengar i Cannes så jag var tvungen att inse att det inte kunde bli någon ny dator. Så nära! Istället satte vi oss på croisettan, tittade ut över stränderna och åt varsin brioche.

Min personliga tränare: Nike+

Jag har köpt en personlig tränare. Han heter Nike plus och hjälper mig att springa kilometer efter kilometer efter kilometer.

Nike plus består av två delar, en sensor som man stoppar i sin löparsko och en mottagare som man kopplar in i sin iPod nano. När man springer berättar skosensorn hela tiden vilken hastighet jag har för iPod-mottagaren som i sin tur berättar för mig vilken hastighet jag håller, hur långt jag sprungit och hur långt jag har kvar.

Sensorn för skon och mottagaren för iPodden.

iPodden spelar naturligtvis musik under hela träningspasset och det går att ställa in hur långt man vill träna i antingen sträcka eller tid. Det går nog tillochmed att ställa in hur många kalorier man vill bränna, men det har jag inte vågat testa ännu.

Som en extra bonus kan man ställa in en "Power Song" som spelas upp när man håller inne mittenknappen på iPodden. Om man väljer rätt power song kan det bli en jävla kick av extra energi när man tror att man egentligen inte orkar mer. En trevlig mans- eller kvinnoröst (man kan välja) berättar med jämna mellanrum hur långt man har sprungit och hur långt man har kvar.

Men det som gör hela systemet så lysande och som får till och med mig motiverad att springa är att all träningsdata laddas upp till Nike+-siten på internet. Där kan man se sin prestation i olika diagram och analyserbara siffror. Och man kan utmana andra löpare.

Anders, min gamla orienteringskamrat och -fiende har utmanat mig på försten till 10 mil. Det är faktiskt en ganska tuff utmaning för mig som inte längre är det minsta van vid att springa. Utmaningen startade förra fredag, alltså för ganska exakt en vecka sedan.

På dessa sju dagar har jag sprungit 35,11 km vilket jag är mycket nöjd med. Men Anders har på samma tid hunnit springa 56,37 km, men så har han ju semester. Hur som helst skall jag vinna tävlingen, eller iaf komma tvåa.

Nedan har jag lagt in en liten aktuell-ställnings-visare som hela tiden är aktuell:

Emil Wingstedt saknade mig

Han kanske inte är min idol på riktigt, men han är en duktig orienterare. Och han tyckte det var synd att jag inte var med på O-Ringen.

Saknar man mig på O-Ringen och skickar en idolbild med en autograf och en hälsning till Frankrike får man vara med på min blogg. Så enkla är reglerna.

Om O-Ringen säger Emil så här (från Corren.se):

”Jag är jävligt förbannad på mig själv. Låg bakom och sparade krafter inför slutet. Då bommade klungan — och jag som inte läst kartan på en halvtimme sprang åt fel håll, konstaterade den regerande världsmästaren över sprintdistans.”

Ungefär som jag 🙂

Utvärdering: Torsdagspicnicken

Shit!

Jag trodde att det skulle bli en trevlig stund med glada vänner i en skogsglänta.

Det blev det inte.

Det blev en prövning, och jag är inte helt säker på att jag klarade av den.

Som jag skrev i förra veckan hade vi picnick på jobbet på torsdag lunch. Alla skulle ta med vad de ville (men det var noga organiserat av Jeremy) och på så sätt skulle vi sätta ihop en underbar måltid. Vi hade ju lite vin över på kontoret som någon hade fått av någon anledning som ingen längre mindes, och vin är till för att drickas.

Skogen som vi skulle vara i ligger alldeles intill kontoret. Det är en fin skog med stigar och terrängspår. Jag har sprungit i den några gånger så jag känner till området.

Dagen till ära visade det sig att polacken (Lukasz) varit ute med sina polska vänner kvällen innan och uppenbarligen var så bakfull att han fortfarande inte kommit till kontoret klockan tolv. Chefen var på möten som vanligt så honom fick vi inte heller med oss.

Jag, Jeremy, Vincent, Nicolas, Eric och Virginie är de enda som klarar av att hålla en tid och går tillsammans mot skogen men möts av följande anslag:

Franska som vi är rycker vi på axlarna och går vidare in i skogen. Vid en glänta och ett bord stannar vi och börjar duka upp korvar, ostar, kötbullar, baguetter, vinflaskor, fruktsallad, drickor, knivar och glas.

Efter ett tag kommer chefen med alla charkuterier och efter ytterligare ett tag kommer polacken med mer vin och öl. Typiskt polacken.

Allt är trevligt och gemytligt tills Erik tar fram de franska ostarna. Herregud! Jag trodde att jag visste att de luktade fotsvett och smakade värre, men det här var något fruktansvärt. Och ni som känner mig vet att jag äter nästan allt, utom torsk och gröna ärtor.

De första ostarna, nån konstig antik brie och en roquefort var bara hemska. De nästföljande två var fruktansvärda. De var stora och mjuka och luktade så illa att jag var tvungen att dricka mer vin.

Men den värsta osten var den sista. Den var rund, ganska platt, väldigt mjuk och väldigt gul och luktade obehagligt innan man öppnat pappret. När man öppnat pappret stack det i näsan. Och då var det ändå gladpack kvar runt ”osten”.

Jag har ibland fått höra att franska ostar luktar äckligt men smakar finfint. Problemet med den här osten var dock att det inte fanns en chans att smaksinnet skulle kunna överrösta luktsinnets chocksignaler. Jag smakade faktiskt på osten trots allt, men gjorde mig av med det mesta på andra sätt.

Min chef tog glatt en stjättedel av den stora runda osten och smetade ut på en liten, liten bit baguett som helt och hållet försvann under osten. Osten åt liksom upp baguetten innan min chef åt upp alltihop. I en tugga. Och sen tog han en rejäl bit till.

Jag drack mer vin.

Torsdag kväll

Jag kom precis hem från jobbet och det enda jag kunde hitta att laga till middag var en liten gammal baguett och en skvätt rödvin. (Har jag inte blivit fransk, så säg!)

Det händer mycket just nu, iaf för att vara en lugn fransk riviera. Jag har tex precis gjort rent mitt tangentbord:

<AZSDSA<azsxsza<as< §§ §§ §1§ QA> §12321§1234567

Och vi har fått en ny databaskille på jobbet som inte fattar att man måste ta det lite lugnt om man skall få något gjort.

Rent och fint.

Vincent har lämnat oss

Min favorit-Vincent som skötte alla databasgrejer på jobbet har flyttat till nästan-Schweiz. Det betyder att han gör som en hel del västkustbor hemma i Sverige. Han bor i ett land men jobbar i ett annat. Hemma är det många svenskar som jobbar i Norge för att tjäna lite extra, men bor kvar i Sverige. Här är det samma sak mellan Frankrike och Schweiz. Man bor alltså i Frankrike men jobbar i Schweiz.

Det var väldigt trist att Vincent lämnade teamet och mig eftersom han var den enda fransmannen (som jag vet om) som läste min blogg. Eller iaf tittade på bilderna.

Han kom visserligen med riktigt bra argument som att:

  • han tjänar massa mer
  • han kan åka skidor utanför huset
  • han kan bygga en egen skate- och snowboardpark
  • han får ett helt eget hus
  • hans fru kan måla tavlor över Alperna

Vincent var dessutom den som lärde mig mest och bäst franska ord och som hånade mig mest när jag sa fel.

Vincent hade en hejdåfrukost i fredags och bjöd på franska bakverk.

Picnick

Jeremy, han med kaffeautomaten, har gjort sin andra bra insats i teamet.

Häromdagen hittade vi lite gamla vinflaskor i ett skåp på kontoret. En okej och en fin flaska. Jeremy föreslog genast att vi måste ha en picknick för att dricka upp vinet och alla tyckte det var en bra idé. Vi bestämde oss för att ha picknicken på torsdag lunch.

Jag har lovat att laga svenska köttbullar och var och en av de övriga skall ta med baguetter, franska ostar, charkuterier, korvar, tomater och fruktsallad.

Vilken grej!

picnic.gif