Jag trodde jag hade blivit bekräftad när jag fick komma på intervju hit. Jag menar, de betalade ju ändå en resa till Nice, mat och uppehälle i ett dygn. Det räckte gott för mig egentligen. Men så verkade de gilla vad jag sa på intervjuerna och jag fick gå vidare och vidare och till slut träffa stora chefen. Efter lång väntan hemma i Sverige fick jag också reda på att jag blivit erbjuden anställning. Inte för att det hade spelat så stor roll, men för att man vill kunna välja själv.
Sedan fick jag börja här och allt var på riktigt. Det kändes bra. Visserligen provanställning, men det tycker jag bara är bra så att man kan känna lite på det. Tre månader. I november fick jag reda på att det blir tre månaders provanställning till. Inte oväntat, men det hade varit roligare om de sagt ”Den tar vi”.
I februari skall jag alltså få det slutgiltiga beskedet.
Men i går hände det. Det började nog redan i tisdags. Jag beställde kaffe som vanligt i kassan i matsalen. Då får man en liten, liten lapp som man sparar till efter man har lämnat in disken. Då kommer nämligen den stora Kaffebaren! Med riktiga barristor som byter den lilla, lilla lappen mot en liten, liten espresso. Men om man inte vill ha en espresso utan en café long, macciato, café au lait eller någon annan spännande koffeindryck så får man säga till. Ungefär ”Jag följer inte strömmen, jag vill ha den här speciella drycken så att ni måste brygga nytt och alla bakom måste vänta extra länge”. Jag brukar vilja ha en café au lait, för den är fantastiskt fin här. Jag fick min kopp och ställde mig vid ett bord och blickade ut över de fortfarande inte snöklädda bergstopparna.
Bekräftelsen kom igår. Jag hade ätit en utsökt chili con carné och precis lämnat in disken och skulle få min kopp kaffe. Den sötaste barristan av dem alla tittade på mig, log och sa ”café au lait?”. Hon kände igen mig och visste hur jag ville ha mitt kaffe!
Flera hundra personer äter i matsalen varje dag och nästan alla tar kaffe efter maten. Ändå kommer hon ihåg just mig och hur jag vill ha mitt kaffe. Intervjuerna, provanställningen, fortsatt provanställning, inget har smällt högre än det här. Världen är nog ändå en fin plats och jag är en del av den.
Nu skall jag gå till matsalen och få en café au lait efter maten! Kram från fransmannen
Trevlig sida, mycket intressant, skall till Antibes på semester i sommar igen och letade lite allmän info men fastnade här ett bra tag.
Var hon anorektisk, barristan? Isf vet du vad som gäller… PoK!
Nej, tvärtom. Hon är liten och rund. Precis som jag vill ha dem.
Den anorektiska har stripigt hår och brukar säga åt mig att jag har fel biljett. Henne gillar jag inte.
Du får väl börja med hundarna så länge, då.
Jag är ledsen om jag gör dig besviken, men jag har ju ett barbord nu. Så jag är nöjd.
Klas, har du tänkt på att det kanske bara är du i hela matsalen som utmärker dig och vill ha nåt annat än vanligt kaffe??? Då är det ju inte så svårt att komma ihåg dig….:D
Skojade bara, vad trevligt, du kanske skall bjuda henne på en kaffe för din lilla biljett? Eller en kaffedrink vid ditt nya barbord?
Kramisar!
Nä, så är det inte. 🙁
Hon kommer ihåg mig för att jag har en sådan otrolig utstrålning och karisma!
självklart! Jag sa ju att jag bara skojade…fattaruväl???
Hade du inte haft karisma så hade ju ingen skrivit inlägg på din sida, och med tanke på att det är ganska många som skriver så måste du ha en oerhört stor karisma. 🙂
Jag vet! Men ibland, när karisman inte räcker hela vägen, får jag skriva egna små kommentarer. Som den här.
Hur som helst verkar det som min barista har försvunnit och blivit ersatt av en gammal otrevlig tant som luktar äckligt. Men kaffet är fortfarande underbart.
Hoppsan, inget objekt att bjuda hem till barbordet då alltså. Synd!
Här får du en tröstkram 🙂
*kram*